När Mitt i Naturen ska få en jaguar på film så ringer man Annelie Utter. Annelie delade med sig av sina erfarenheter till TV-teamet och nu är resultatet här. Joakim Odelberg reser till Pantanal, denna magiska plats som finns med på Unescos världsarvslista. Här får han också närkontakt med både kajmaner och världens största gnagare, kapybaran. Programledare: Joakim Odelberg och Linda Olofsson.
Ikväll! Mitt i Naturen om Pantanal, Brasilien. Jaguarer och Ozelotter.
Publicerat av Annelie Utter den 26 oktober 2017
På vår Fotoresa Pantanal – jaguarernas land väntar nära möten med jaguarer, jätteutter, kapybara, kajmaner, jättemyrslok, tapir, näsbjörn och vrålapor. Häng med!
För dig som vill fotografera elefanter är NaturResors resa till Sri Lanka perfekt! Det finns många vilda djur på Sri Lanka och elefanterna är en höjdpunkt för alla som tycker det är spännande att se och fotografera vilda djur. Elefanterna på Sri Lanka är en underart till arten asiatisk elefant, och den lankesiska elefanten är den fysiskt största underarten. Som namnet antyder finns den bara på Sri Lanka.
Den asiatiska elefanten är mindre än den afrikanska. Andra kännetecken är att öronen är mindre än hos dess afrikanska släkting och att den ofta saknar betar. Vid den senaste elefanträkningen på Sri Lanka 2011 fann man att mindre än två procent av elefanterna hade betar.
Den lankesiska elefanten blir mellan två och tre meter hög. Den väger mellan tre och fem ton. Alla elefanter är växtätare som livnär sig på gräs, blad, skott, bark, frukter, nötter och frön. Elefanterna kan springa med en hastighet av drygt 40 kilometer i timmen och blir mellan 55 och 70 år gamla.
Förutom människan har elefanten nästan inga naturliga fiender. Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är den asiatiska elefanten starkt hotad vilket också gäller den lankesiska elefanten. För de asiatiska elefanterna är ett stort hot att livsutrymmet krymper i snabb takt, vilket skapar konflikter med lokalbefolkningen. Idag dödas elefanter oftast på grund av att småbönder vill skydda sina grödor. Omkring 200 elefanter dödas varje år på Sri Lanka när de vandrar in på åkermark.
Arten fanns tidigare på hela ön, men idag finns elefanterna främst i låglandet i den torra zonen där den fortfarande är relativt utbredd. Den till största delen buddhistiska befolkningen på Sri Lanka vördar elefanten som ett heligt djur.
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Läppbjörnen på Sri Lanka är en underart till läppbjörnen som lever i Indien. Att läppbjörn heter bhalu på hindi fick förstås ge namn åt björnen Baloo i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken från 1894. I boken är Baloo en klok björn, i Disneyfilmen Djungelboken är han som bekant mer bohemisk och inte alltid så smart.
Läppbjörnen blir mellan 150 cm och 190 cm lång. Pälsen är mörkt brun eller svart. Den har stora läppar, saknar två framtänder och har en lång tunga som den fångar insekter, främst termiter, med. Frukt, ägg, bär och honung är annat som läppbjörnen gärna ser på menyn. Trots sina vassa tänder och klor äter läppbjörnen inga stora djur, men klorna är ett bra skydd mot tigrar. En tiger anfaller ogärna en läppbjörn då ett slag från läppbjörnen kan vara förödande.
Läppbjörnen kan bli upp till 30 år. Som alla björnar lever läppbjörnen ensam, utom björnmammorna som har sina ungar hos sig i två-tre år. Läppbjörnen går inte i ide.
På den internationella naturvårdsunionen IUCNs lista över hotade arter i världen klassas den lankesiska läppbjörnen som starkt hotad. Populationen uppskattas till omkring 1 000 individer men kan vara så liten som 500. Det främsta hotet är skogsavverkning och tjuvjakt.
Att se läppbjörn i det vilda är ganska ovanligt och man måste veta var man ska leta. På NaturResors Valsafari och leopardsafari på Sri Lanka har vi goda chanser att se lankesisk läppbjörn i sin naturliga miljö. Djuren är som mest aktiva i gryningen och då är också fotoljuset optimalt.
Mer från bloggen om Sri Lanka:
(Balaenoptera musculus)
Det blir en hel del siffor när man pratar blåval. Denna havets gigant är det största djuret som någonsin har funnits på jorden.
Blåvalar med en vikt på närmare 190 ton och en längd på nästan 30 meter från nos till stjärtfena har noterats. Ryggfenan är ganska liten och formen varierar individuellt. En fullvuxen blåval på omkring 27 meter uppskattas väga 150 till 200 ton. Bara tungan väger lika mycket som en indisk elefant!
Blåvalen delas upp i fyra underarter, varav pygmé-blåvalen som finns i vattnen utanför Sri Lanka är den minsta. Den har en livslängd på mellan 80 och 90 år.
Trots sin enorma storlek lever blåvalen av smådjur, främst krill som är ett mycket litet kräftdjur. I den främre delen av munnen har blåvalen omkring 300 barder som tillsammans fungerar som en stor sil. Barderna kan bli upp till en meter långa. När valen äter, fyller den munnen med havsvatten som sedan får sila ut genom barderna. På insidan fastnar då krillen och annan föda.
Blåvalar simmar oftast ensamma men ibland kan de också simma i par eller i små grupper. Honorna parar sig en gång vart tredje år och är dräktiga i 11-12 månader. Vid födseln väger en blåvalsunge upp till
2 700 kg och är upp till 8 meter lång. Blåvalsungar diar sin mor och får i sig mer än 600 liter mjölk per dag. Under de första 7 månaderna i livet så ökar blåvalen i vikt omkring 90 kg på en dag.
Blåvalen har länge varit starkt hotad. Under de första decennierna av 1900-talet minskade arten från 400 000 djur till färre än 10 000. 1966 fridlystes arten men kommersiell valfångst pågår fortfarande runt om i världen.
Sri Lanka är ett av de bästa ställena i världen om man vill se blåval. Följ med på NaturResors Valsafari och leopardsafari på Sri Lanka!
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Lankesisk leopard (Panthera pardus kotiya)
Lankesisk leopard är en underart till arten leopard och lever, som namnet antyder, på Sri Lanka.
Den lankesiska leoparden har en gulbrun eller rostgul päls med mörka rosetter (fläckar) som är mindre jämfört med den indiska leopardens. Precis som för tigern och andra leoparder är den lankesiska leopardens öron svarta på baksidan, med en vit fläck mitt i som fungerar som ”följa efter”-signal till ungarna.
Med en kroppslängd på lite drygt två meter inklusive svans är leoparden betydligt mindre än både tigern och lejonet. Leoparden lever inte i flock utan ensam och i ett eget revir, förutom då honan har ungar (vanligtvis tills ungarna är ungefär två år). Honan kan få 1-6 ungar per kull, vanligast är 2-4 ungar per kull.
Leoparden är trots sin relativt lilla och smidiga kropp en duktig jägare som äter det mesta från insekter till hjortar och vildsvin. Speciellt för den lankesiska leoparden är den är toppredator, det vill säga högst upp i näringskedjan, eftersom den saknar konkurrens från andra större rovdjur. Bristen på konkurrens kan vara förklaringen till att den lankesiska leoparden anses vara mer aktiv på dagen och tillbringa mindre tid i träd än andra leoparder gör.
Det är oklart hur många leoparder som finns på Sri Lanka men man uppskattar antalet till omkring 800 individer. Bara de senaste hundra åren har antalet minskat kraftigt. Under kolonialtiden jagades leoparden ganska fritt. Trots skyddet som infördes 1938 fortsatte tjuvjakten med oförminskad styrka, mycket på grund av leopardens skinn. Tjuvjakten fortsätter än idag även om det största hotet mot den lankesiska leoparden nu utgörs av ett ständigt minskande habitat (tillgänglig yta). Leoparderna konkurrerar om utrymme med människan.
Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är den lankesiska leoparden starkt hotad medan leoparden som art anses sårbar. Människan har länge bedrivit jakt på leoparden för dess päls skull men också för att den dödar tamboskap. Populationen minskar ständigt.
Sri Lanka är ett av världens bästa ställen att se vilda leoparder. Följ med på NaturResors Valsafari och leopardsafari!
Mer från bloggen om Sri Lanka:
Indisk leopard (Panthera pardus fusca)
Den magnifika och smidigt byggda leoparden är Indiens tredje största kattdjur, efter bengalisk tiger och asiatiskt lejon. Leoparden finns över hela Indien. Den är skygg och gömmer sig gärna i träd eller i klippterräng. Leoparden är en överlevare på så vis att den klarar sig bra i en mängd olika biotoper, som tropisk regnskog, savann, gräs- och buskmarker, berg, halvöknar och skogar.
De flesta leoparder känns igen på sin orangegula päls med svarta rosetter. Rosetterna är oftast mindre runt omkring och på huvudet, och större med ett ljusare fält på kroppen. Teckningen varierar mycket. Precis som för tigern är leopardens öron svarta på baksidan, med en vit fläck mitt i som fungerar som ”följa efter”-signal till ungarna.
Med en kroppslängd på lite drygt två meter inklusive svans är leoparden betydligt mindre än både tigern och lejonet. Leoparden lever inte i flock utan ensam och i ett eget revir, förutom då honan har ungar (vanligtvis tills ungarna är ungefär två år). Honan kan få 1-6 ungar per kull, vanligast är 2-4 ungar per kull.
Leoparden är trots sin relativt lilla och smidiga kropp en duktig jägare, men den fångar ofta mindre byten än vad till exempel tigern gör. Anledningen till att leoparden föredrar mindre byten är att den gärna drar upp sitt byte i ett träd där många rovdjur och asätare har svårt att komma åt bytet. Hjortar, apor, fåglar och reptiler hör till leopardens favoritföda – liksom kor, getter och hundar vilket bidrar till att den är impopulär besökare i byar.
Enligt den internationella naturvårdsunionen IUCN är leoparden som art sårbar. Människan har länge bedrivit jakt på leoparden för dess päls skull men också för att den dödar tamboskap. Populationen minskar ständigt.
Ett av de bästa ställena för att se leopard i Indien är i Satpura nationalpark – läppbjörnens djungel. Satpura finns som tillval på NaturResors Tigersafari Indien.
Giraffantilopen kallas även gerenuk eller giraffgasell och är lätt att känna igen på sina långa ben och framför allt långa, smala hals. Namnet gerenuk är somaliska och betyder ”giraff-halsad”. På swahili heter giraffantilopen swala twiga.
Giraffantilopens päls är rödbrun, insidan av benen är vita. Huvudet är litet i förhållande till kroppen, ögonen är stora med vita ringar runt och öronen är långa och spetsiga. Mankhöjden är runt en meter. Bara hannarna har horn och dessa kan bli upp till 40 cm långa.
Giraffantilopen lever i små grupper där det är torrt – på sandiga stäpper, i halvöknar och på torr busksavann med täta busksnår. Den dricker inget vatten utan får i sig all vätska som den behöver via maten och är därför noga med att välja de bästa skotten, löven och knopparna. De är riktiga experter på att hushålla med vatten. Ofta ser man giraffgasellen stå på bakbenen och beta blad från buskarnas övre grenar och från mindre träd. Den vilar frambenen på buskarnas grenar och tar precis som girafferna sin långa, starka tunga till hjälp för att nå födan. Att tugga i sig blad som växer på närmare två meters höjd är en enkel match för giraffgasellen!
De djur som brukar jaga giraffgasellen är lejon, leopard, gepard och hyena. Kalvarna är ett byte för schakaler, pytonormar och större örnar. Om något rovdjur upptäcks i närheten brukar giraffgasellen försöka gömma sig bland buskarna genom att stå alldeles stilla. Trots sina ganska stela rörelser kan de springa förvånansvärt fort. Giraffgaseller bråkar sällan med varandra om reviren utan håller sig undan andras revir. I Somalia jagas giraffgasellens för köttets skull.
El Karama är en boskapsranch i Kenya där man kan se giraffgaseller i sin rätta miljö. Dit reser vi på NaturResors Fotosafari Kenya och har då området exklusivt för oss själva. Fantastiska fotomöjligheter förstås!
Att läppbjörn heter bhalu på hindi fick förstås ge namn åt björnen Baloo i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken från 1894. I boken är Baloo en klok björn, i Disneyfilmen Djungelboken är han som bekant mer bohemisk och inte alltid så smart.
Verklighetens läppbjörn lever i torra skogar och gräsmarker i Indien och Nepal och har dessvärre i många olika sammanhang fångats och tränats till att uppträda som cirkusbjörn.
Läppbjörnen blir mellan 150 cm och 190 cm lång. Pälsen är mörkt brun eller svart. Den har stora läppar, saknar två framtänder och har en lång tunga som den fångar insekter, främst termiter, med. Frukt, ägg, bär och honung är annat som läppbjörnen gärna ser på menyn. Trots sina vassa tänder och klor äter läppbjörnen inga stora djur, men klorna är ett bra skydd mot tigrar. En tiger anfaller ogärna en läppbjörn då ett slag från läppbjörnen kan vara förödande.
Läppbjörnen kan bli upp till 30 år. Som alla björnar lever läppbjörnen ensam, utom björnmammorna som har sina ungar hos sig i två-tre år. Läppbjörnen går inte i ide.
På den internationella naturvårdsunionen IUCNs lista över hotade arter i världen klassas läppbjörnen som sårbar och stammen minskar. Antalet läppbjörnar uppskattas vara omkring 20 000. Det främsta hotet är skogsavverkning och tjuvjakt.
Att se läppbjörn i det vilda är ganska ovanligt och man måste veta var man ska leta. Ett av de bästa ställena i världen att se läppbjörn i sin naturliga miljö är i nationalparken Satpura i hjärtat av Indien. Det är en vild, vacker och rätt så okänd trakt med sandstensklippor, vattenfall, djupa raviner och skog. Satpura – Läppbjörnens djungel finns som tillval på NaturResors resa Tigersafari Indien och är ett unikt tillfälle att se läppbjörn. Djuren är som mest aktiva i gryningen och då är också fotoljuset optimalt.
”Vilka sköna lirare!” är en känsla som brukar infinna sig vid närkontakt med en jätteutter-familj som busar i vattnet. Detta lekfulla mårddjur är det största av världens 13 utter-arter och lever bland annat i Pantanals träskmarker. Just Pantanal i Brasilien är ett av de bästa ställena i världen för att se jätteutter. Hit reser vi på NaturResors fotoresa till Pantanal – jaguarernas land.
På spanska kallas jätteuttern för lobo del rio, vilket betyder ”flodens varg”. Jätteuttern kan bli upp till 180 cm lång och väga 35 kg. Den gräver sina bohålor på stränder vid floder och har ofta flera olika bon som den förflyttar sig mellan under dagen. En del av tiden tillbringar den i vattnet i jakt på mat men 80% av dess livstid spenderas på land. Jätteuttern äter nästan bara fisk och fångar en fisk ungefär var tionde minut – upp till 25 kg per dag!
Det är ständigt fart och fläkt bland jätteuttrarna och de är spännande och roliga att komma in på livet. De lever i familjegrupper med upp till 10 individer och är mycket sociala. Ungarna kan inte simma utan bärs i munnen av andra individer men lär sig simma snabbt. Hela gruppen hjälps åt att ta hand om ungarna. Det är väldigt många ljud i jätteutterfamiljen och ibland låter ungarna som människobarn när de säger ma ma och da da! Alla jätteuttrar älskar att leka!
Jätteuttern är klassad som hotad på den internationella naturvårdsunionen IUCNs lista över hotade arter i världen. Dess naturliga fiender är anakonda, kajman och jaguar, men människan är ett betydligt större hot. Dagaktiva och ljudliga som jätteuttrarna är, är det lätt för jägare att hitta dem och jätteuttern har jagats hårt för pälsens skull. På 1960-talet dödades mer än 1 000 jätteuttrar årligen bara i Brasilien. Idag räknar man med att det finns omkring 1 000 jätteuttrar kvar i världen.
Den stiliga jaguaren är det tredje största kattdjuret i världen. Arten har ett stort utbredningsområde från norra Argentina till norra Mexiko. Pantanal i Brasilien är förmodligen världen bästa ställe att se jaguar i sin rätta miljö. Jaguaren lever i regnskogen och trivs särskilt bra nära vatten. Varma dagar kan man se dem ligga och svalka sig längs flodbankar och andra vattendrag.
Namnet jaguar kommer från ett indianskt ord, yaguara, som betyder ungefär ”den som dödar med ett språng”. Jaguaren har ovanligt starka käkar och biter sitt byte över skallen mellan öronen, till skillnad mot till exempel lejon och tigrar som hänger sig fast vid bytets hals eller nacke. Eftersom jaguarer både klättrar i träd och är goda simmare fångar de en mängd olika sorters byten. Jaguaren är den enda av de stora kattdjuren som inte ryter och dess karaktäristiska fläckar är större än leopardens. Hannarna kan bli drygt två meter långa och väger omkring 130 kilo. De största jaguarerna finns i Pantanal i Brasilien, dit vi reser på Naturresors Fotoresa Pantanal – jaguarernas land. Här har man faktiskt stött på en jaguar på 159 kilo! Honorna är lite mindre.
Jaguaren är klassad som hotad på den internationella naturvårdsunionen IUCNs lista över hotade arter i världen. På 1960- och 70-talen exporterades mer än 15 000 jaguarskinn årligen bara från Brasilien. Idag är all jakt förbjuden, men illegal jakt förekommer fortfarande. Avverkningen av regnskogen där jaguaren lever är ett stort hot mot arten idag, liksom konflikter med boskapsägare. Att jobba för att bevara regnskogen kan ge ranchägarna extrainkomster eftersom många besökare vill uppleva levande jaguarer. Världsnaturfonden WWF uppskattar att det finns cirka 15 000 jaguarer kvar i världen.
På vår Fotoresa Pantanal – jaguarernas land väntar nära möten med jaguarer, jätteutter, kapybara, kajmaner, jättemyrslok, tapir, näsbjörn och vrålapor. Häng med!