Här bor vi nu i tre nätter.

Så här såg det ut i morse när jag tog min morgonpromenad efter att ha skickat iväg min grupp för gorillavandring. Här bor vi mysigt. Fotat med min IPad.

Schimpansskogen, Budongo. Jag ligger här i min säng mitt i schimpansskogen. Nattens ljud är många. Ja, jag hörde till och med schimpanserna i mörkret. Jag undrar vad det var som väckte dem och fick dem att ropa ut i den kolsvarta natten. I natt har jag också hört det kusliga hesa ropen från träd hyrax. Det låter spöklikt! Nu är klockan snart halv sju och dagen börjar så smått att gry, men här inne i den täta skogen är det fortfarande mörkt. Fåglarna har just börjat sjunga lite försiktigt, men jag vet att om bara några minuter så är konserten i full gång på hög volym.

I går besökte vi våra nära släktingar schimpanserna som vi delar 98% av vår genetiska uppsättning med. Jag har under de sista tjugo åren gjort många besök hos schimpanserna i Kibale Forest, men det är första gången som jag är här i Budongo Forest. Här finns en flock på runt 80 individer, cirka 60 kilometer härifrån finns det en annan flock på cirka 120 djur. Där bedrivs det forskning. Just nu hör jag en schimpans som sparkar i plankrötterna och ropar någonting till de andra schimpanserna. Kanske säger han att det är dags att stiga upp. Jag hör det nu igen, och nu stämmer fler schimpanser in i ropen. Det är fantastiskt att uppleva alla dessa ljud från en skön säng mitt i skogen. Gurezan eller Black and White Colobus Monkey som den också kallas  ropar i kör med sina märkliga röster – Orraha, orraha, orraha … ljuder det i  den täta skogen. Jag hör tunga vingslag från stora  fåglar som flyger över min lilla stuga som inte stänger ute några ljud. Jag gissar att de var Black and White Casqued Hornbill, men jag är inte säker eftersom de inta gav något annat ljud ifrån sig än de tunga vingslagen. Nu har fågelkören kommit igång på alvar och jag hör också babianerna skälla som hundar. Det är många babianer här och de kommer väldigt nära oss. I går hade vi besök av en mycket söt Red Tail Monkey. Den har en lång röd svans och ett näpet ansikte med en teckning som liknar ett vitt hjärta runt munnen.

Nu ser jag lite ljus mellan trädtopparna och det är snart dags att äta frukost. Även kökspersonalens röster har blandat sig med fågelkörens sång. Dags för oss att stiga upp … och jag tror att även alla schimpanserna nu har lämnat sina sovplatser uppe i träden för att leta efter frukost. Jag och min lilla grupp ska idag packa ihop och resa några timmar söderut. Vi ska leta noshörningar till fots. Det ska bli spännande.

Vår nya Bergsgorillasafari till Norra Uganda. Nu är det bara några timmar kvar innan min grupp landar här i Entebbe, Uganda. Jag väntar med spänning. Ja, det är ALLTID spännande när mina grupper anländer och mina safariresor ska starta. Vem är det som kommer? Vem har lagt sina surt förvärvade pengar och futtiga semesterdagar i mina händer?  Vem har låtit mig få förtroendet att uppfylla deras, oftast, högt ställda förväntningar och drömmar?…  det kan ju också vara någon som har haft en tuff tid i livet och verkligen behöver denna resa för att få ny kraft och inspiration i sin tillvaro.  Det finns ofta också  en stark önskan om att få med sig bra bilder hem i bagaget. Jag känner alltid att det är STORT!!!! … Tack alla ni goa kunder som ger mig detta förtroende. Jag lovar att jag ska göra mitt allra, allra bästa för att ni ska få en så bra resa som möjligt.

Denna gången är det lite extra spännande för detta är ju min Nya Ugandaresa. Gästerna är dock inte nya utan alla är gamla godingar som har varit med på MÅNGA av mina resor. Jag tänkte att jag skulle låta er hänga med på denna resa genom min blogg och Facebook. Nu är det bara fem timmar kvar innan de landar….

Här kommer lite bilder från vårt möte med en leopardunge och sin mamma

Läs om resan fotosafari Kenya

Läs om resan fotosafari Kenya

Abecita anordnar fotokvällar där du träffar aktuella fotografer som under två timmar håller föredrag med bildvisning och frågestund. 9 september 2015, kl 18.30-20.30 är Annelie Utter kvällens fotograf.

Läs mer här >>>

Cuiabá, Brasilien 8 oktober 2014.

Jag vaknar, det är är fortfarande mörkt ute, men jag vill inte sova mer. Här på mitt hotellrum i Cuiabà, Brasilien är klockan midnatt, men min dygnsrytm säger någonting annat: Morgon! Dags för safari! Jag har fortfarande den Kenyanska tiden i kroppen och det brukar vara nu  som vi ska åka ut på morgon “game drive”… ut och leta lejon, servalkatter, gnuer och annat som vår fantastiska natur kan erbjuda. Tänk vad vår planet är fantastisk! Så otroligt mycket vackert och spännande som är såväl anpassat att fungera ihop.

Gnuerna vet att de ska korsa Mara River för att det finns fräscht gräs på andra sidan floden. Drivet är så starkt att de kastar sig handlöst ner för branterna längst floden. Många faror lurar längst floden. De vet säkert att vattnet är strömt, att de måste kämpa för att orka komma över floden. Kanske vet de också att stora Nilkrokodiler väntar på årets skrovmål i det strömmande vattnet, att lejon lurar i vegetationen längs floden och att risken att skada sig i denna livsfarliga men också så livsviktiga manöver. De vet att de måste hålla ihop … i tusental … för att de ska överleva som art. De allra flesta klarar sig och fortsätter sin långa, riskfyllda vandring hela vägen in till Ngorongoro Conservation Area i Tanzania. Där ska de föda sina kalvar.

Gnuerna kommer att synkronisera sitt födande så att cirka 10.000 kalvar “sprutar ut” ur dessa kämpande djurs kroppar. Detta sker under februari månad. Även då har rovdjuren kalas!  … men, men naturen är fantastisk … gnuen som art överlever och ungefär lika många gnuer, dryga två miljoner djur, kommer att göra samma vandring nästa år, och återigen igen ge liv åt krokodiler, lejon och andra rovdjur som får möjlighet att föda sig själva och sin avkomma. Ja…det är ju bara vi människor som inte riktigt passar in i denna gyllene cirkulation. Vägbygge som skär gnuernas vandringsvägar kommer att starkt  påverka antalet gnuer som i sin följd påverkar lejonungarnas överlevnad… och så vidare. Hmmm… mycket att tänka på… och det är inte alltid som man kan vara stolt över sin egen art. Här om veckan var jag där…vid Mara River… tillsammans med min lilla grupp. Kenya Explorer-resenärerna. Vi fick uppleva denna intensiva “crossing” och bevittna gnuernas stora mod när de tar sig över  floden.

Jag har flera timmar kvar tills det är morgon här i Brasilien. Redan i morgon bitti så tvingar jag in min kroppen i brasiliansk tidsrytm. Då ska jag och min lilla grupp upp i ottan och leta tapirer, näsbjörnar och myrslokar. Åhh … jag älskar näsbjörnar! Jag ler alltid med både mun och hjärta, när jag ser dessa ljuvliga varelser.  Såg ni den fina serien om Brasiliens wildlife som sändes på svenska TV i våras?  Jag gjorde lite reklam för den på NaturResors Facebook. Bland annat så skildrades lite av näsbjörnarnas liv. Mycket fint filmat.

Jag minns mitt första möte med en näsbjörnsfamilj. Jag var själv här i Brasilien, Pantanal för att reka inför kommande resor till detta viltrika område. Tyvärr såvar jag riktigt sjuk. Jag hade drabbats av Dengufeber (en virussjukdom) och hade bestämt mig för att bara vara på benen fyra timmar per dygn… och då mellan kl 5.30 – 9.30. Denna tid är djurlivet som bäst och temperaturen betydligt behagligare. Resten av dygnen tillbringade jag i sängläge. Min lokala guide Louise hade kört ut mig i mörkret denna regniga morgon och placerat mig under ett stort träd. Han visste vad han gjorde. När solens orangeröda strålar kikade fram över horisonten och regnet upphörde insåg jag att jag befann mig hos familjen Näsbjörn.  Det var runt 10 familjemedlemmar som nyfiket kikade på mig och ruskade av sig regnvattnet i det magiska morgonljuset. Åhh … så lycklig jag var. Vilket otroligt privilegium! Nää… det var ingen febrig hallucination. Jag har fotobevis! … och feberhallucinationer fastnar väl inte på bild, eller???

Om några timmar anländer min grupp hit till Cuiabà, huvudstaden i staten Mato Grossos. Detta ska vara en av de allra hetaste platserna i hela Brasilien. Gästerna kommer att mötas av en temperatur på hela 37 grader när de landar!!! Ciuabà är inte den mest spännande stad så vi dra direkt när mina gäster har landat. Mot Pantanal! … och något lägre lufttemperaturer. Redan efter någon timma hoppas  jag att få visa mina gäster både kajmaner, capybarer och ett rikt fågelliv. Sedan blir det bara bättre..och bättre. Jaguarer och jätteuttrar väntar på oss om några dagar.

Tur att jag var förutseende i går och köpte med litet yoghurt så att jag kunde få lite frukost här i den brasilianska natten. Nu har jag samlat kraft och väntar med spänning på att min grupp ska landa. Jag känner så gott som alla. Tolv av dem har varit med mig på tidigare resor, men med i denna grupp finns också två nya ansikten. Spännande! Min stora förhoppning är att alla ska få minnesvärda naturupplevelser, nära möten med vilda djur. Jag önskar också att de ska få ny kunskap om våra fascinerande djur och hur vi kan hjälpas åt att bevara dem i sin rätta miljö. En och annan bra bild  hoppas jag att mina fotointresserade gäster ska få med sig hem… och förstås många glada skratt och lite gott vin kanske?

// Annelie Utter 

Läs mer om vår fotoresa till Brasiliens jaguarer >>>

Läs mer om vår safari i Kenya >>>

Näää, vad märkligt! I natt skulle jag ju sova i en säng på ett Guest House för första gången på 6 nätter, men sova kunde jag inte, men en hårtvätt och en bucket shower satt fint. Ut i den vilda naturen igen så sover jag gott. Börjar att tycka att ett par minusgrader är en idealisk sov temperatur …Iallafall om man har en go sovsäck.

//Annelie Utter

Läs mer om vår vandringsresa i Himalaya här

Foto: Annelie Utter

En fantastisk morgon! Denna dag började med två snöleoparder, en hona med
unge som jagade en hare, vänslades och hade det bra. Ja, vi såg dem
faktiskt hela dagen, men när solen skiner ligger de mest stilla.
Snöleoparden är mest aktiva på förmiddagen och eftermiddagen … Också på
natten förstås. Detta var tyvärr igen på ett långt avstånd men man får
njuta genom tubkikaren …. Nåja, några bilder blev det allt. En sådan
lycka! Det finns någonstans mellan 3500 och 7000 snöleoparder kvar på vår
jord. Det är en ynnest att få uppleva detta djur i verkliga livet.

Annelie Utter

Eftersom alla nationalparker i delstaten Madhya Pradesh håller stängt på onsdagseftermiddagar besöker vi istället
en närliggande by där vi ägnar dagen till gatufotografering. Läs mer om vår resa till Indien här: Tigersafari i Indien