Leh 11/3 -14 Ulley
Det märktes att en vecka på denna höjden ändå hade haft lite effekt. Det var märkbart lättare att gå upp för trappan på hotellet nu. Så vi kände oss med andra ord redo för Ulley, vars högsta delar skulle ligga på drygt 4000 möh. Jag är inte någon morgonmänniska på det sättet att jag gilla att stressa det första jag gör efter jag vaknar, så det var skönt att även om det inte handlade om sovmorgnar så hade Annelie sett till så att vi hade gott om tid på morgnarna. Nåväl, runt tiotiden på förmiddagen rullade vi åter ut från hotellet. Ulley låg ca 3 timmar med bil åt nordväst längs Indusdalen, i slutet skulle vi upp i bergen på den norra sidan av dalen. Det var ingen nationalpark dit vi skulle men det skulle finnas lika mycket djur där (även snöleopard) som i Hemis, med den skillnaden att det skulle finnas Ibex (stenbock) där, vilket inte fanns i Hemis.
Den här delen av Indien har med sin närhet till Pakistan en ganska stor militär närvaro. Det är inga vägspärrar eller något sånt, det är bara en massa militärförläggningar utanför, och framför allt väster om Leh. Vi körde förbi fordonsförläggningar, ingenjörsförläggningar, sjukvårdsförläggningar, oidentifierbara förläggningar osv osv. Vid ett tillfälle körde vi förbi en förläggning där det stod: ”Clue finders” ovanför grinden. Vi kunde inte låta bli att undra om det var Indiens CSI som låg där…?
Det fanns andra saker längs vägen där humorn dock var mer medveten, nämligen skyltar som värnade om trafiksäkerheten. Det fanns flera varianter, 2 ex; ”Life is short – don’t make it shorter”, ”There are three dangers on the road – speed, alcohol and overload”
I och med att resan var ganska lång, och det var ett storslaget landskap vi åkte igenom blev det en del stopp på vägen. I Nimu, ett litet samhälle på vägen, stannade vi för en snabb fika. Den yngre Morups mamma var där så henne plockade vi upp också.
Efter ca 2/3 av vägen svängde vi av huvudvägen nere i den breda dalgången, den mindre vägen började så sakta slingra sig uppåt på de lägre bergssluttningarna. Plötsligt stannade vi till längs vägen och folk hoppade raskt ur bilarna – någon hade uppenbarligen sett nåt. Varg… Efter ett litet tag fick jag syn på den där den sprang ett par 100m bort. Men efter lite diskussion så visade det sig att det bara var en hund… En kort stund stannade vi igen – vad var det nu…? Den här gången var det inga frågetecken iaf, en flock på ca 40 Urialer, en beigefärgad bergsget med rundade horn, större än blåfåret.
Lunchen åt vi i en hage i byn Saspochey. Vi hade nu börjat klättra uppåt i bergen och strax efter byn svängde vi av där en liten träskylt med ”Ulley” handskrivet på pekade uppför en brant grusväg. Vi hade kört konstant uppåt på den smala slingriga vägen i närmare en halvtimme när vi plötsligt stannade till! Ibex!! Alla rusade ur för att titta på, och givetvis fota, en grupp på 6 stycken ståtliga Ibex-hanar. De är klart finare tecknade är deras europeiska kusiner med sin mörka päls och vita ryggsidor. Efter några hundra foton eller så… så åkte vi den sista biten in till Ulley.
Ulley är ingen tätort direkt, har för mig att det bor 8 familjer här, de flesta vitt utspridda över dalen där det fanns jordplättar stora nog att odla och hålla några djur på. Vi stannade först till hos Morups familj, pappan och farfar satt utanför ingången, i solen, när vi kom. De höll på att tova (tror det heter så) små snöleoparder av får- och jak-ull. Dessa, tillsammans med stickade mössor, sockar och vantar sålde de som souvenirer. Vi blev inbjudna till köket på te och kakor. Verkligen jättekul att se hur de bor och lever. De hade ett homestay-system på vissa ställen i Ladakh där turister kan bo hemma hos folk (där det inte finns några hotell/guesthouse eller liknande). Här i Ulley erbjöd ca hälften av familjerna såna här möjligheter, men med tanke på att vi var ganska många, inklusive guiderna, så bodde vi i två olika hus.
Efter teet körde vi vidare till de familjerna vi skulle bo hos. Till den här resan hade de lokala guiderna ordnat med bilar för oss att åka i, tre små Toyota Innova minibussar. De funkade ju utmärkt på vanliga vägar, även om vi egentligen hellre hade velat åka i de indiska Suzuki-kopia-jeeparna; Mahindra. Och här, på den sista kilometern hade de verkligen behövts, för de i den här terrängen hopplöst hjälplösa Innovorna körde fast i minsta bäck och det hade kommit nån cm nysnö så de fick puttas den allra sista biten.
Peter, Pru, Chitta, Singhi, Morup och jag bodde i huset som låg sist på vägen, och högst i byn. Vi hälsade på familjen, som bestod av tre generationer och blev visade huset, våra rum och det gemensamma vardagsrummet låg på övervåningen, med utvändig trappa. Husen var stora och gedigna och på övervåningen hade en liten ”innergård”. Men nån isolering var det inte tal om, så i vardagsrummet hade de en kamin. Toaletten var en… vad ska man likna det vid… en jordkällare med två hål i golvet ner till våningen under – socialt att man kan gå två och två…! Tanken var att man efter uträttat ärende kastade ner lite jord på det man presterat efteråt.
Peter, Pru och jag gick på en liten promenad upp bakom huset efter att vi installerat oss i rummen, det hade nu blivit ganska ordentligt mulet och vinden var rätt kall så det blev ingen lång tur. Vi såg rävspår iaf. På kvällen serverades middagen. Mannen i huset gjorde oss sällskap medan resten av familjen höll sig på nedervåningen. Efter maten kom en flaska hembränt fram som vi blev erbjudna att smaka. Vi tänkte att det är nog ofint att tacka nej, så vi tacka de ja. Det hade en lite syrlig, frisk smak så det var helt ok. Jag uppskattar annars att det inte var superstarkt iaf. Ett par smakprov, och lite fler historier från Chitta, senare så blev det iaf sängdags. Temperaturen i rummet gick endast ner till -2 grader under natten, vilket var ganska perfekt i min sovsäck faktiskt, så jag sov riktigt bra. På morgonen låg jag och mös lite när luften i rummet plötsligt fylldes av lukten av bränt jak-bajs. I och med att tillgången på ved är väldigt begränsad så eldar man med torkat jak-bajs, och just vid detta tillfället hade vinden fört röken från undervåningens skorstenen rakt mot mitt rum. Jag funderade en stund om jag skulle stiga upp eller inte – frukosten var ju tydligen ändå på gång. Men när jag väl beslutat mig för att kliva ur den varma sovsäcken vred sig vinden och man kunde andas uppfriskande, om än tunn, bergsluft igen!
Vi hade precis avslutat frukosten när Annelie kom förbi med gruppen som bott i det andra huset. Det var dags för en promenad för att spana lite. Vi gick upp längs dalen, på högre höjd än vi varit tidigare – ca 4200 möh. Annelie var förvånad och glad för hon inte kände av höjden alls trots att vi nu var ett par hundra meter högre än i Hemis. Vi såg dock bara två avlägsna lammgamar och ett blåfår som stod längst uppe på en klippspets. Vi såg även BBC som var uppe på en ås på andra sidan dalen, utsikten de måste ha därifrån borde vara nåt utöver det vanliga, för nedanför dem låg Indusdalen och med Zanskarbergen på andra sidan den. Vinden var bitande kall och molnen tunga, så efter ett litet rådslag beslutade vi oss för att gå ner till ”vårt” hus och äta lunchen som de hade varit snälla och burit upp åt oss.
På eftermiddagen gick jag ner till ”Annelies” hus och hälsade på. Annelie var utanför och bekantade sig med två jakkalvar och den lilla åsnan. Hon berättade att Gunnel och Göran hade gett sig av på en promenad upp mot stället där vi hade sett BBC-gänget tidigare. Vädret började så sakteliga bättra sig så jag tänkte att en sån här chans vill jag inte missa, så jag satte av efter dem. Det var bitvis en mycket brant vandring och det var ca 5 cm snö, så fästet var inte det bästa, och den tunna luften gjorde att man fick ta små pauser var 10-15:e meter och hämta andan. Men med svetten rinnande ner för kinderna hann jag ändå upp dem precis när vi nådde åsryggen. Utsikten var mycket riktigt fantastisk, även om den kanske inte var riktigt lika makalös som vi hade föreställt oss, men den var ändå mycket väl värd ”klättringen”.
Och det hade nu även hunnit bli stora blå fläckar på himlen så solen lös nu på Zanskar-bergen. Bakom oss var det dock fortfarande mörka moln ovanför Ulley, det hela verkade arta sig till ett väldigt dramatiskt väderskådespel! Vi var lite osäkra på när solnedgången var, och det började bli sent på eftermiddagen. Så när vi var nöjda började vi dra oss neråt igen. Vädret fortsatte att bli mer och mer spektakulärt, och gränsen mellan snöfallet över topparna ovanför oss och solen söder om oss låg precis över Ulley. Jag önskade jag kunde vara på alla platser – samtidigt – för att beskåda, och fota, detta från alla vinklar under hela solnedgången. Men den tunna luften satte ett effektivt stopp för alla snabba förflyttningar. Det var magiskt vackert och spektakulärt, och en perfekt avslutning på den här vistelsen, tror jag i nåt svagt ögonblick till och med sade till Annelie att det nästan var så man blev religiös…
Till middagen serverades vi en traditionell festmåltid, en gryta med kött, dumplings och lite grönsaker, det blev två omtag för min del. Denna kvällen var även frun med och åt med oss. Till dessert kom en ny flaska hembränt fram och det blev till riktigt trevligt där på kvällen.
Vid läggdags blev dock trycket för stort… hade tidigare tänkt hålla mig tills vi kom tillbaka till Leh med att gå på toaletten, men till slut så insåg jag hur tramsig jag var och gick och hämtade pannlampan och en rulle. Visst var det lite kallt, och kanske inte läge att sitta och läsa en dagstidning direkt, men det gick alldeles utmärkt och det var sååå mycket skönare att lägga sig efteråt!
Jag vaknade tidigt nästa morgon och klev upp lagom för att se de första solstrålarna träffa topparna på de högsta bergen. Det tog inte lång tid innan alla topparna var upplysta – hade bara hoppats att strålarna hade nått vårt hus också, för det var riktigt kallt. Efter frukosten tog vi farväl av familjen vi bott hos, och Morup och hans familj, och började återfärden till Leh.
Vi åkte samma väg tillbaka så det blev inte alls så många stopp nu. Dock blev det ett häftigt stopp i början, innan vi kommit ur Ulley-dalen. Vi närmade oss en hårnålskurva som gick över en liten bro när vi plötsligt såg några djur som sprang på den. Vargar!!! Vi greppade kamerorna och kastade oss ur bilarna. Tyvärr sprang de iväg åt olika håll och de hade hunnit upp en bit på motsatta sluttningen innan vi fått ordning på kamerorna och lyckats lokalisera dem. Men vi fick se och fota tre av dem tillsammans. Från början tror jag det var fem stycken. Väldigt fina och ståtliga djur!! Senare längs vägen kunde vi konstatera att Urial-flocken var kvar på ungefär samma ställe!
När vi kom tillbaka till Leh körde vi en lite annan väg än tidigare… och plötsligt körde vi in på gården till ett jättefint hotell och stannade…?!? Det visade sig att Annelie överraskade oss genom att ha bokat in oss på stans finaste hotell, The Grand Dragon Ladakh, denna sista natten!! Det kändes minst sagt lite lustigt att kliva rätt in i en fin restaurang oduschade och påpälsade från topp till tå. Men desto skönare sen när vi fick våra rum och kunde ta en ”riktig” dusch med egenreglerat varmvatten och golvvärme!!! Helt fantastiskt! Tack Annelie!!!
På kvällen gjorde vi en snabb tur upp till utsiktspunkten vi var på den andra dagen. Nu var vädret bättre så vi tog lite kvälls/nattbilder av staden.
Den sista morgonen vaknade vi till ännu en makalös utsikt. Från hotellfönstret hade vi en närmast helt ostörd vy över hela Zanskar-bergen på andra sidan Indusdalen! Kameran fick inte med hela vyn på en bild, så det fick bli att sätta ihop bilderna till en panoramabild hemma sen. Att solen än en gång började med att lysa upp endast den högsta toppen av alla gjorde ju inte saken sämre! Då kände man att man inte ville åka hem…!
Läs mer om resmålet [wysija_form id=”2″]
