Leh – Sista duschen på en vecka
Efter något bättre sömn den andra natten vaknade vi av att det sprang folk i korridoren utanför. Varmvattnet var på väg… Med tanke på att vi inte skulle kunna duscha på en vecka framöver så var det definitivt läge att ta denna chansen till att tvätta sig. Henrik resonerade att det var bättre att behålla det ”fettlagret” man byggt upp på huden som extra köldskydd. Jag resonerade att jag skulle hinna bygga upp ett nytt innan vi var framme i baslägret…
Efter frukost packade vi ihop det sista och dubbelkollade att alla batterier var fulladdade. Vi skulle ju komma tillbaka hit en natt innan vi sedan skulle vidare till Ulley så vi lämnade kvar det vi inte skulle behöva på hotellet. I och med de knappa bekvämligheterna i lägret tog jag i klädväg bara med mig ett par ombyte av kalsonger och sockar, i övrigt räknade jag med att ha i stort sett samma kläder på mig hela tiden så jag tog bara med lite extra varma kläder jag hade. Vi hade förstått att det skulle bli en blandning av vandringar/promenader varvat med stillastående/stillasittande, så den stående frågan var ju hur man skulle klä sig efter det…
Mot baslägret
Vid 10-tiden rullade vi från hotellet i Leh. Bilfärden skulle vara lite drygt en timme. Vi stannade först till vid bron över Indus-floden. Den var nästan helt draperad av böneflaggor.
Vägen fortsatte sedan in bland bergen, den blev smalare och smalare och övergick även till grusväg. Vi passerade några enstaka hus innan vägen slutligen tog slut. Här väntade ett gäng hästar/åsnor/jakar som skulle bära all vår utrustning och mat upp till baslägret. Vi bar endast det vi ville själva – kameror, vatten osv.
Vi fortsatte upp längs dalgången och korsade den frusna ån ett par gånger. Vädret hade blivit mulet men inget tecken på snöfall. Det var för övrigt väldigt lite snö på marken så man fick intrycket av att även om det blir ordentligt kallt så snöar det inte överdrivet mycket här. Och med tanke på hur kargt landskapet var så undrade man om de fick så mycket nederbörd här överhuvudtaget? Under den 1½ timmes långa promenaden upp till baslägret fick vi iaf syn på ett par av snöleopardens favoritföda – blåfåret, eller Bharalen. Namnet till trots så är det en get.
Baslägret
Väl framme vid baslägret var det dags för lunch i vårt gemensamma ”samlingstält”. Det visade sig att vi hade hamnat i lägret precis jämte ett filmteam från BBC.
Efter att vi kommit i ordning i lägret, fått våra tält osv. skulle vi gå upp till en ås alldeles ovanför lägret för att få en bättre vy för att börja spana efter den skygga snöleoparden. Dit vi skulle låg bara några 100-tal meter bort, men avslutades med en brant backe. Det visade sig vara en ordentlig pulshöjare och man var både helt utpumpad och svettig när vi väl kommit upp. Nu låg lägret knappt 100m rakt under oss. Guiderna som hade ”sprungit” upp stod redan och spanade längs bergskammarna – just bergskammar och åsar är populära ställen att gå på för katterna, förmodligen för att de då har utsikt åt båda hållen. Värmen från den korta promenaden byttes snart ut av en kyla som kom av att vara stillastående. Så jag gjorde en ’mental note’ om att ta på mig mer kläder nästa dag.
Snöleopard i sikte
Men jag behövde inte vänta så länge för att bli varm igen – snöleopard!!! Sonum – en av våra guider hade upptäckt en snöleopard längs den högra åsen på berget precis på andra sidan lägret! Ett febrilt sökande och pekande började innan alla hade fått syn på den. Den var trots att det var grannberget den var på, ändå ca en knapp km bort, och med tanke på att den gick längs åsen i nästan motljus syntes den bara som en siluett. Men genom tubkikaren var det inte svårt att se att det var en livs levande snöleopard!! Det var ju inget perfekt fotoläge men vi kunde följa den när den gick uppåt längs åsen. Vi kunde se hur den stannade och nosade och även revirmarkerade en gång! Även om den givetvis måste ha sett oss så visade den inga som helst tecken på att den brydde sig om oss. Det var lite svårt att hålla koll på tiden i detta läge men vi kunde följa den i uppskattningsvis mellan 30-45 min. Vilken start på denna resan! Vi hade inte varit här mer är 3-4 timmar!! Bilderna hade väl inte blivit några prisvinnare – men vad gjorde det. Innan vi kom hit visste vi ju att vi mycket väl aldrig skulle få se en enda! Lite lättande var det också att vi fått den ”oskulden” avklarad! Stämningen på middagen senare var föga förvånande på topp!
Första natten
Det började obönhörligen närma sig läggdags. Tror inte det var någon av oss som hade tältat i så här låga temperaturer innan – (förutom i lumpen). Men alla hade enligt instruktionerna tagit med varma sovsäckar som skulle klara ner till -20/-30 grader. Temperaturen hade nu börjat närma sig -10 så det skulle nog gå utmärkt. Min erfarenhet av sovsäckar är annars att är långt ifrån så varma som utlovats. Som en extra bonus blev vi erbjudna såna där varmvattenpåsar att ha med oss i sovsäckarna. Nåväl, temperaturen i sig var kanske inte det folk hade främst i tankarna utan snarare hur det skulle gå om man blev tvungen att gå upp mitt i natten och lätta på trycket… Pga begränsat nöjesliv i lägret blev det ju tidiga kvällar och många timmar i tälten – och efter många koppar te… Min strategi för natten var att ha på två lager underställ, sockar och mössa i sovsäcken. Baktanken med det var; att inte frysa och att inte behöva krångla med att klä på sig en massa kläder i ett litet mörkt tält när man är ordentligt nödig mitt i natten.
Och det funkade bra tycker jag. Även om jag de följande nätterna även skulle ha på mig två fleecetröjor + den sköna varmvattenpåsen! – Men då låg jag å andra sidan otroligt skönt, utan tillstymmelse till att vara kall. Temperaturerna på nätterna gick ner till ca -14.
Annelie hade lite motsatt teori för att inte frysa, vilket gick ut på att ha på sig så lite kläder som möjligt – förutom mössa. Vilken metod som var effektivast är svårt att avgöra i och med att ingen av oss frös! Men jag var glad att generellt slippa allt för mycket på- och av-klädande. Hur som helst, vi överlevde alla den första natten. Alla hade väl sovit sådär, men ingen hade frusit iaf.
Hur skall man klä sig för att klara kylan?
- Dubbla sockar i ett par vandringskängor med lite extra högt skaft (ifall det skulle vara mycket snö men det visade det sig ju att det inte var). På natten bytte jag till ett annat par sockar.
- Närmast kroppen (kropp och ben) hade jag ett tunt underställ och ett fleeceunderställ.
- På benen hade jag sen ett par lite grövre skalbyxor, som i sig inte var så varma.
- Jag hade även med mig ett par termobyxor som man kunde dra på sig utanpå, utan att ta av kängorna, för att ha när vi stod still - men de använde jag aldrig.
- Sen utanpå underställen på kroppen hade jag två fleecetröjor.
- Ytterst hade jag tagit med två jackor, en lite tunnare vind-/regn-tålig jacka utan foder och en stor Canada Goose-jacka. Vanligtvis räckte det med den tunnare jackan men vid ett par tillfällen när man stod still en längre tid och det blev lite blåsigt var det nästan nödvändigt med dunjackan – då mådde man som en kung!
- På huvudet hade jag en tunnare mössa som jag även hade när jag sov.
- Sen hade jag med mig en enorm pälsmössa (fuskpäls givetvis). Den var också mycket uppskattad när det var lite extra kallt.
- Vad gäller handskarna så hade man ju det dilemmat att man gärna skulle vilja hantera en kamera utan att behöva ta av handskarna. Jag hade med mig tre par, ett par tunna ”löparhandskar” som var tunna nog att kunna hantera kameran med, sen ett par seglarhandskar utan tumme- eller pekfinger-topp. Och ytterst ett par varmare jägarvantar som man kunde sticka ut fingrarna ur. Men trots tre par var nog händerna det jag frös mest om.
Dagarna i Hemis
Nu följde 5 dagar med samma rutiner. Annelie hade kallat till en genomgång av rutiner, information och händelser de närmaste dagarna av en av våra otroligt erfarna guider, Chitta. Först och främst fick vi information om snöleoparderna och hur de rör sig osv. Eftersom de i huvudsak är nattaktiva är chansen störst att se dem på morgnar och eftermiddagar. Mitt på dagen ligger de och sover. Har man tur att se och följa en på morgonen och se var den lägger sig kan man återkomma på eftermiddagen och vänta tills den vaknar för att sedan fortsätta följa den. De rör sig, som vi nu hade sett, gärna högt uppe på kammar och åsar. De jagar genom att anfalla sina byten ovanifrån och kan göra väldigt långa hopp. Så idealt så skulle vi ha stigit upp i ottan och följt guiderna som gick upp runt omkring lägret och spanade så fort det började bli ljust. Men pga att det var extra kallt på morgnarna plus att man som turist i bergen inte är van vid höjden, skulle vi bara sakta ner alla guiderna. Så vi hade ”sovmorgon” alla dagar – så länge de inte fick syn på någon katt!
Efter frukost gick vi till olika platser varje dag, beroende på var det eventuellt hade hittats några spår eller om andra grupper sett något. Lunch och te bars ut till oss var vi än befann oss. Från baslägret gick det ett par dalgångar åt olika håll så det fanns ingen brist på ställen att vandra till.
Sen på kvällen efter det blivit mörkt var det middag med tillhörande ”lägerdiskussioner” och ibland intressanta anekdoter av någon av guiderna.
Någon dusch fanns som sagt var inte, men varje morgon fanns det varmvatten i fat så att man kunde tvätta av sig det nödvändigaste. Toaletten bestod av en toalettsits uppställd ovanför ett hål i marken inne i ett litet tält. De första dagarna gick jag dit precis efter att jag stigit upp på morgonen, vilket krävde en hel del karaktär eftersom sitsen (och luften) var fullständigt iskall då. Men efter två dagar kom jag på att om jag väntade nån timme så hann solen nå toaletten och då blev temperaturen genast en helt annan därinne!
Dagarna flöt med andra ord på, på liknande sätt. Efter den första dagens snöleopard syntes de inte till alls, men en dag såg vi färska spår precis utanför lägret, så de fanns allt runt omkring oss. Vi gick/vandrade som sagt var lite mitt på dagen till något ställe och sedan spanade vi. Chansen att nån av oss turister skulle få syn på en snöleopard var väl otroligt liten men bara chansen höll en på tå. Det kändes ändå väldigt kul de gångerna man lyckades, på egen hand, upptäcka en flock blåfår någonstans. Fåglar var annars självklart mycket lättare att se, och det fanns gott om lammgam, kungsörn, griffongam, chukar partridge (en färggrann typ av rapphöna) mm. Av andra däggdjur såg vi förutom blåfår även woolly hare (bl.a. i lägret), pika (en hamsterliknande gnagare), rödräv och även spår av varg. Men allt som oftast hade de alla det gemensamt att de var väldigt långt bort.
Vad skall man ha i kameraväskan? Här är min filosofi:
Alla vi, och i stort sett alla andra där, var ju mer eller mindre fotointresserade och även om många hade med sig ordentligt med utrustning så har väl ingen ännu kommit på den optimala uppsättningen. Jag kör iaf med en filosofi som jag tycker fungerar ganska bra och den går ut på ungefär följande: (Iaf när jag har djur som syfte med fotandet)
- Systemkamera – en systemkamera med en ordentlig zoom/brännvidd för de ögonblick man ser nån intressant varelse. Denna försöker man ha redo när man är ute i ”skarpa” lägen. Exakt vilken modell man väljer beror väl på personlig smak och storlek på plånbok. Själv har jag en D800e pga antalet pixlar, lite för att jag inbillar mig att jag då kan zooma i bilden när inte zoomen räcker. Sen om man har tänkt sig fota djur så är det ju bra om kameran kan ta många bilder/sek, något som jag önskar att min kamera var bättre på.
- Kompaktkamera - Sen en bra kompaktkamera som man får ner i en ficka. Just att den går ner i en ficka är viktigt för då har man med sig den oftare och slipper svära på sig själv för att den ligger kvar på rummet eller djupt i nån fotoväska, denna kameran har man till alla de där ”runt-omkring-bilderna”, på personer, snabba situationer som så ofta dyker upp, till landskapsfotografering när man av trötthet/tid eller lathet inte bemödar sig att byta objektiv på systemkameran. En annan aspekt med att ha två kameror är att man då inte byter objektiv så ofta – vilket kan vara bra om det är väldigt dammigt (som det var här) eller fuktigt t.ex.
- Objektiv. Jag har normalt med mig två st. En telezoom och en normalzoom. (Skulle vilja ha med ett macro också men tycker det blir för mycket att släpa på då). Ju större brännvidd på teleobjektivet desto bättre – men storlek/vikt och pris springer snabbt iväg med millimetrarna tyvärr. Generellt vill/bör man väl helst ha mer är 300 mm om det är djur man ska fota. Vad gäller normalzoomen så vill jag gärna ha ett som är ljusstarkt eftersom jag gillar när man kan ta sjysta bilder i lite dåligt ljus.
- Väska. Det här tycker jag är en vetenskap i sig själv. Det är otroligt svårt att hitta nåt bra sätt att ha med sig all utrustning på – men det är ingen lätt uppgift heller för det är en otymplig och tung utrustning att ta med. Jag vill iaf ha en väska som man bär på magen. Av två anledningar; då kan man samtidigt ha vilken ryggsäck man vill, samtidigt som man har kameran lättillgänglig om ett fototillfälle dyker upp. Två nackdelar finns dock; utbudet av såna väskor är lite begränsat och det kan ibland vara svårt att se var man sätter fötterna när man går/vandrar. Såna magväskor har ju även begränsat med plats. Den jag har, har plats för kameran med telezoomen i huvudfacket, sen har jag fäst en liten ficka för normalzoomen på sidan av väskan. Sen finns det fickor för minneskort och extrabatterier. Laddare och kablar har jag i den övriga packningen och kompaktkameran i en byxficka eller liknande.
- Övrigt. Stativ, tubkikare, vanlig kikare är inget jag brukar ta med mig. Men det var riktigt bra att Annelie hade tryckt på att vi gärna skulle ta med det. Speciellt tubkikare var guld värd här i och med att avstånden var så stora.
De sista snöleoparderna
Två gånger gick vi upp längs ”huvuddalgången” till en liten by med 9 familjer, Rumbak. Den ligger på strax under 4000 möh. Där öppnade bergen upp sig lite grann, dalgångarna blev bredare och det fanns plats för lite åkerlappar och betesmarker. De odlar ungefär liknande grödor här som vi har hemma – inte så konstigt med tanke på att klimatet ändå är ganska likt vårt. Den andra gången vi var i Rumbak var dagen efter att det hade siktats två snöleoparder tillsammans där. Man trodde det var en hane och en hona i och med att det var parningstid nu. Men vi såg inte skymten av dem, bara de vid nuläget ”vanliga” lammgamarna, kungsörnarna, blåfåren och en rödräv.
Det började närma sig slutet på tiden i Hemis och hittills hade vi bara sett en snöleopard, vilket ingen av oss var missnöjd över – men det hade ju ändå varit kul att se en till!!
Sista hela dagen hade till slut anlänt. Morgnarna brukade bli ganska lugna och sköna med lugnt tempo, så även denna. Man tog en extra kopp te efter frukosten och hade precis så smått börjat plocka i ordning sina pinaler när det så där härligt plötsligt som en löpeld spreds ett rykte om att en snöleopard var i sikte! Folk ploppade ur sina tält till höger och vänster med tekoppar i händerna och halvknäppta jackor och byxor och snurrade runt – var, var… Efter att ha ställt ifrån sig sin kopp på närmaste sten och slitit tag i stativ och kameran var det bara att ta rygg på de som halvjoggade nedåt genom lägret. Efter 75 m halvjoggande/rask promenad i svag nedförsbacke var man rejält andfådd, en vecka räcker helt klart inte till att bli anpassad till höjden.
Efter en del pekande fick jag till slut syn på den… ehh… dem… Det var två stycken!! Det kom hela tiden nytt folk som ville veta var de var och som man fick hjälpa att peka ut dem för. Denna gången var de ännu längre bort. Jättesvårt att säga exakt hur långt men definitivt drygt en km bort, så det var inte helt lätt att få syn på dem. Även nu gick de uppåt längs en bergskam, men lite då och då gick de några meter på ”bortsidan” så de försvann, men sen kom de tillbaka igen. När vi först såg dem var de ganska långt ner på kammen, så vi kunde följa dem en bra stund. Vid flera tillfällen ställde sig en av dem längst upp på mindre klippavsatser och spanade – det hade blivit helt makalöst fina kort – om avståndet inte hade varit så långt. Otroligt majestätiskt!!
Vädret var tyvärr lite mulet, men det var inte motljus så nu kunde man urskilja fläckarna på dem. Det var troligtvis samma två leoparder som den andra gruppen hade sett i Rumbak häromdagen. Först hade man trott att det var en hane och en hona. Men nu trodde man att det istället var en hona med en nästan vuxen unge.
Vi följde dem uppåt längs bergskammen i vad kan det ha varit… två timmar? Till slut, strax innan lunch lade de sig ner för att sova. Nu visste vi att vi hade ett par timmar på oss innan de skulle vakna och gå vidare.
Uppladdning inför nästa upplevelse
3 snöleoparder! Inte illa alls, och vi visste att vi skulle få se mer om ett par timmar igen! På lunchen pratade vi om den dokumentären där Anders Lundin hade besökt snöleopardforskaren Örjan Johansson i Mongoliet. Trots att Örjan ensam hade fångat in fler snöleoparder än samtliga andra forskare i världen hade han aldrig under sina år i Mongoliet sett en leopard, ute i det fria, förutom de han fångat in. Och nu hade vi sett 3 stycken på en vecka!
Vi kunde inte annat än att tacka Annelie och Henrik för detta! Annelie hade under en längre tid haft tankar på att få igång en resa för att se snöleoparder men hela tiden förstått att det skulle bli näst intill omöjligt. Men så under en tidigare resa i Indien, som Henrik hade varit med på, hade Annelie frågat alla om de hade något favoritdjur de skulle vilja se/fota. Då hade Henrik sagt just snöleopard. Då fick Annelie lite extra motivation att ta tag i detta. Så med hjälp av Annelies goda kontakter hon skaffat sig genom alla år i Indien lyckades hon alltså få till denna resan – något som vi alla var otroligt tacksamma och glada över!!
Dags för show
Framåt eftermiddagen var det dags att göra sig redo att fortsätta följa dem igen. På förmiddagen hade vi sett dem från lägret, och det skulle man även nu kunna göra. Men vi var några som gick upp till åsen ovanför lägret (från var vi hade sett den första). Jag hade förberett mig genom att ta med mig Canada Goose-jackan eftersom att det hade blivit lite blåsigt, och det skulle bli en del stillastående. Vid tre-tiden ungefär stod vi redo. Vi var nu knappt 100 m ännu längre ifrån dem jämfört med de som stod i lägret. Men jag inbillade mig att vi hade lite bättre vinkel härifrån, plus att om de skulle få för sig att gå mycket åt vänster så skulle man kunna följa dem längre.
Minuterna gick… Klockan blev halv fyra… de måste sova fortfarande… den blev fyra, ingen skymt av dem, det blåste rätt kallt så det var några som därför gick tillbaka till lägret. Hade de vaknat och gått ner på andra sidan utan att vi sett det? Den lilla sol vi hade haft mitt på dagen försvann ner bakom topparna vilket gjorde det hela ännu kyligare… kvart över fyra… flera gick ner till lägret… kl halv fem gick den sista ner, nu var jag ensam kvar på åsen, men tack vare jackan var det bara lite småkyligt om händer och fötter. Tankarna på att ge upp slog jag snabbt bort, när jag ändå hade gjort den här resan tänkte jag inte låta några kyliga timmar ta bort minsta chans att se dessa djuren. Knappt hade den sista personen som lämnade åsen kommit ner för den branta delen innan jag fick syn på dem!! Jag ville skrika rätt ut till de i nere i lägret att de vaknat. Men hann sansa mig och drog den slutsatsen att de garanterat hade sett dem också.
Knäppte av några kort, men det hade börjat skymma lite nu, delvis pga molnen. Så jag insåg att det var lite meningslöst att fota… Om man är väldigt fotointresserad så är det ju lätt gjort att ”snöa in” på det och kanske missa lite av upplevelsen – det är iaf vad jag hört…!? Så jag lade undan kameran och tänkte att nu ska jag bara följa dem med tubkikaren istället och bara fokusera på att iaktta dem. De fortsatte i samma riktning som innan, fast nu hade det blivit så att de nästan gick ifrån oss. Plötsligt stannade de till, mamman var ett tiotal meter framför ungen. Sedan började hon smyga – hon hade fått syn på något! Hon fortsatte så ett par tiotal meter. Jag försökte snabbt se vad det var hon hade sett, men såg inget. Nu smög hon lite åt höger – och plötsligt springer det upp en woolly hare ett 15-tal meter framför henne och hon sätter efter! Men efter en ganska kort jakt ger hon upp, den är för snabb och befann sig även lite ovanför henne på sluttningen. Jag har en känsla för att det var ungen bakom henne som hade skrämt upp haren! Men WOW, inte bara hade man fått se dem, man hade fått se en liten jakt!! Det verkade som att de av en slump hade stött på haren och gett det en chans.
Men nu fortsatte de igen, längre och längre ifrån oss. Det började skymma allt mer så det började bli svårt att följa dem. Tappade man bort dem ett ögonblick tog det ett tag innan man hittade dem igen. I vindbyarna, som började bli kraftigare, skakade stativet så att man lätt tappade bort dem. Men det var ju inte så att man hade nåt bättre för sig direkt så jag stannade kvar där en stund till. Det var först när de hade förvandlats till knappt urskönjbara prickar som jag packade ihop och väldigt nöjd gick tillbaka ner till lägret. Vilken dag!!
De som hade stått i lägret hade sett allt också, så det hade inte varit nån fördel att stå där jag gjorde – eller jo det var det. För det var faktiskt en lite speciell känsla att ha fått stå där helt själv med dem!
Sista middagen i Hemis
Efter detta känns det lite ”ihåligt” att skriva om sista middagen/kvällen och så, alla var jätteglada och nöjda över den här veckan i Hemis. Detta var ju faktiskt även första gången som Annelie själv hade varit här, men allt hade fungerat perfekt. Hon hade varit lite orolig för hur hon skulle hantera höjden eftersom hon tidigare hade haft lite problem på såna här höjder. Visst kände hon av det lite då och då men överlag hade det gått mycket bättre än väntat! Personligen tyckte jag också det var extra spännande att få följa med så här på premiärturen!
Väldigt god och varierad mat hade vi också fått. Imponerande vad de lyckades få till i ett tält! Guiderna hade varit superbra och jättetrevliga. Chitta och den äldre av de två Morup hade bl.a. jobbat för BBC och liknande tidigare. Morup ”den yngre” var bara 17 år men kunde bra engelska och var överlag en superkille! Han bodde förövrigt i Ulley dit vi skulle efter Hemis – så vi skulle få hälsa på hemma hos hans familj. Fantastiskt skoj det skulle bli!
Efter frukosten så packade vi ihop alla våra saker igen för vandringen tillbaka till bilarna för vidare transport till hotellet och en varm DUSCH!!
Behöver väl inte beskriva känslan av att få ta av sig kläderna för första gången på en vecka och ta en varm dusch – om än med hjälp av skopor. Nåväl, så värst ofräsch kände man sig faktiskt inte. Det är ju väldigt torr luft på den här höjden så det man svettas avdunstar snabbt så det blir inte så ”illa” som man kan tänka sig. Sen hade jag den fördelen att jag hade väldigt kort hår, för håret var väl annars det som man kände sig mest ofräsch i. Efter duschen och man lämnat in de mest ”vitala” klädesplaggen för tvätt så blev det denna mellandag innan färden till Ulley ännu en kort sväng up på stan för lite souvenirshopping mm.
Läs mer om resmålet [wysija_form id=”2″]
