Geiters på, varmvatten i termosen och varmaste mössan på huvudet. Den sista
bucket showern är gjord. Nu blir det många dagar tills nästa gång man får
se en hink med varmvatten. Vi är i Jammu and Kashmir, 20 mil från gränsen
till Tibet och ungefär 15 mil från Pakistan. Solen glittrar i snön på
Himalayas sluttningar. Undras var snöleoparderna håller hus?

// Annelie Utter

Läs mer om vår vandringsresa i Himalaya här

Foto: Shutterstock

 

De buddistiska böneflaggorna i rött, vitt, gult, grönt och blått, sprider
böner med vinden utöver Himalayas snöklädda berg. Det är vackert här …
Och lugnt. Vi lyssnar till buddistiska sånger när vi vandrar medsols runt
stora bönerullar. Det är kyligt i luften men förvånansvärt varmt när solen
tittar fram. Inne i templet går jag barfota på det iskalla golvet och
stannar bara på solfläckarna som lyser in genom templets små fönster. I
morgon är det dags …
Vi ska börja vår vandring upp i bergen för att leta snöleopard. Jag hoppas
att någon av alla de böner som fladdrat ut här över det som brukar kallas
“värdens tak” ska hjälpa mig att hitta det jag drömt om så länge. En
snöleopard … Det är min bön.

// Annelie Utter

Läs mer om vår vandringsresa i Himalaya här

Foto: ShutterStock

New Delhi 1/3 -14 –  Allt ligger framför mig

Flyget landade okristligt tidigt på morgonen i New Delhi. Resan hade gått bra men man var ordentligt trött. Men det fanns ingen tid att tänka på det nu. Nytt land och nya upplevelser väntade, jag har aldrig varit i Indien förut så allt ligger framför mig – fantastisk känsla!

Vi, jag och Gunnel, som var med samma flyg möttes på flygplatsen av en representant från NaturResor. Gunnel hade jag träffat redan på Landvetter, det var inte så svårt att lista ut vem av de andra resenärerna med Turkish Airlines till Istanbul som egentligen var på väg till Ladakh i Himalaya. Efter en busstur på ca en halvtimme var vi framme vid Radison Blu där vi mötte Annelie och de andra deltagarna. Våra rum var inte klara än så vi började med att äta en ordentlig frukost. Som tur var var vi de enda i restaurangen eftersom det var så tidigt, så vi slapp skämmas för att vi var sådär lagom ofräsha som man blir efter flygresor…

Vi hade hela dagen i New Delhi och en del av en hade velat sova hela dagen (jag har väldigt svårt att sova på flyg) men eftersom det var första gången i Indien för ett par av oss bestämde vi oss att vi skulle göra en liten tur ut på stan – efter att vi hade fått sova i ett par timmar iaf. Det vore ju synd att inte se något av stan när man ändå var här…!

Så efter ett par timmars vila i jättebekväma rum/sängar åt vi gemensam lunch i hotellrestaurangen innan det var avfärd. Först åkte vi till en marknad och sen till ett område där Indiens medelklass tydligen ofta håller till. Verkligen kul att se den sidan av Indien istället för att åka och se den kanske annars lite ”stereotypa” delen av landet. Här var det en mer… vad ska man säga.. lite av en mix mellan Europa och Indien.

Vi beslutade oss för att äta middag på ett trevligt ställe där. Efteråt tog vi en liten kort promenad däromkring men alla var ganska trötta så det blev inte allt för sent.

Vi var nog alla lite spända inför morgondagen då resan skulle börja ”på riktigt”. Antar att även Annelie var lite förväntansfull!

 New Delhi 2/3 -14  – Det bär av mot Leh

Återigen en väldigt tidig morgon. Som tur hade vi lagt oss tidigt dagen innan. Nere i receptionen träffade vi de två sista deltagarna på vår resa, Peter och Pru, han australiensare som nu bodde i Sydafrika med sin engelska fru Pru. De var här som en del av deras smekmånad. De övriga var Gunnel, Göran, Henrik, Careen och jag. Kort bussresa till flygplatsen och efter en del indisk byråkrati, som Annelie som tur var guidade oss igenom, satt vi alla på planet mot Leh. Som förstagångsbesökare i Indien hade man ju en bild av att det är folk precis överallt, men föreställningen kom lite på skam när det visade sig att det var ganska många tomma säten på flyget.

Flyget (Boeing 737) tog ca 1½ timme och en timme av den tiden flög vi över vad som kändes som oändliga snötäckta berg och glaciärer i ett totalt människobefriat område – det kändes definitivt inte som att man var i Indien längre. Till slut kom vi fram till den breda Indusdalen (med barmark) och landade i Leh.

Efter ytterligare lite pappersexcersis och att ha läst den stora informationsskylten som hängde på väggen om effekterna av plötsligt hamna på 3500 möh kom vi ut ur ankomsthallen och fick andas den friska – om än tunna bergsluften. Det hade varit i stort sett lika många bud hur kallt det skulle vara här uppe som det fanns vädersidor/appar. Nog var det inte många plusgrader, men solen sken och humöret och förväntningarna var stora så det var helt ok.

Vårt hotell låg en kort körning från hotellet. Jag skulle dela rum med Henrik, han hade rest med NaturResor ett par ggr innan och han försäkrade mig om att detta var med största sannolikhet inte min sista resa med Annelie. Rummet hade ett element, men inget rinnande vatten. Under vintern stänger de av vattenledningarna så att de inte ska frysa, så vi fick hålla till godo med vattenhinkar, ville man duscha sa man till så kom de med stora hinkar med varmvatten. Utsikten från rummen bjöd på hela Zanskarkedjan söder om Indusdalen – otroligt vackert!

Under lunchen fick vi lite mer genomgång av guiderna vad gäller höjden. Vi hade alla redan känt av den, att gå upp till rummen på andra våningen gjorde en fullständigt andfådd, och jag kunde känna av lite yrsel då och då, men det varade bara i en knapp minut åt gången. Vi blev ombedda att vila hela denna dagen för att vi skulle vänja oss. Men hur kul är det att vila bort en hel dag när man är i Himalaya? Nåväl, någon joggingtur var väl inte något alternativ men Göran, Henrik och jag tog iaf en lugn promenad i stan för att kolla läget lite.

Även om vi gick väldigt lugnt kände man av minsta uppförsbacke. Vi var iaf duktiga och var inte borta så länge. Vi hann med en liten siesta innan middagen också. Nere i receptionen fanns det, om man hade tur, en svag wifi-täckning så att man kunde göra den nuförtiden livsviktiga uppkopplingen på nätet.

Under middagen stötte vi på resenärer från andra grupper som precis kommit tillbaka från Hemis NP. Deras historier om att de sett 5-6 snöleoparder inspirerade och höjde pulsen på oss alla! Skulle de vara kvar i området när vi kom dit? Jösses va spännande… skulle vi ha samma tur? Var det precis rätt säsong nu, hade våren kommit för långt så de dragit sig allt för högt upp i bergen? Fanns det möjligheter att få några bra foton på dem?? Det var inte utan att man ville åka dit nu med en gång…

Det blev ännu en tidig kväll, mysfaktorn i restaurangen var inte den högsta i och med att den också var oisolerad, så det var mössa och vantar på. Så det ihop med nya höjden och att vi hade stigit upp innan 5 på morgonen gjorde att jag längtade efter att krypa ner under de tjocka täckena på rummet.

 

Leh  – Vi var ett par som var modiga att prova en indisk öl

Vaknade upp för… vet inte vilken gång i ordningen. Hade somnat jättebra kvällen innan men vaknat otaliga gånger under natten. Den misstänkte ”förövaren” var höjden. Henrik vaknade också till, och han hade haft samma upplevelse under natten, då var vi 2-0 för att det var höjden som var orsaken, så då bestämde vi att det var så! Elementet hade kämpat emot de oisolerade väggarna och lyckats hålla temperaturen på ca 13 grader under natten. Men täckena var tjocka (och vi hade ju alla med oss bra med kläder och sovsäckar så nattemperaturen var ingen som helst fara).

Frukostdags – jag är hungrig! Nere i restaurangen bjuds det gröt, pannkaksliknande saker, rostat bröd med stenhårt smör, te och kaffe. Det visade sig att de flesta hade sovit sådär den här första natten. Men det spelade mindre roll nu, för idag skulle vi iväg på en dagsutflykt och besöka ett munkkloster! Thiksey Gompa, som är det största och viktigaste i regionen. Vi befinner oss nu i det före detta kungadömet Ladakh, som sen 1947 tillhör Indien. Men det känns inte som att man är i Indien – inte för att jag är någon expert på Indien iofs. Det känns mycket mer som att det skulle kunna vara i Tibet – inte för att jag är någon expert på Tibet heller… Men här är det buddhismen, och vad jag antar lamaismen som präglar samhället, även om det finns en stor andel muslimer här också. Vi fick förklarat att Ladakh var väldigt starkt knutet till Tibet både historiskt och kulturellt så det är väl inte så konstigt då…

Efter frukosten satte jag mig en stund i receptionen för att kolla internet på iPhonen innan jag packade med mig det sista inför avfärden. Men precis när vi skulle gå så hittade jag inte telefonen… Letade igenom allt, kände igenom alla fickor… Gick ner i receptionen och kollade om den låg där. Men icke… frågade en kille i receptionen om han möjligen hade tagit hand om, eller sett den. Ingen lycka där heller. Fast vad han gjorde var att på en sekund engagera varenda en i personalen för att leta efter den! Det kändes lite onödigt för jag kände på mig att jag hade den någonstans bland mina saker. Men de vände upp och ner på i stort sett allt, jag gick, påhejad av dem igenom hela min packning och vände allt ut-och-in – även det som jag inte ens rört – två ggr. Tillbaka en vända i receptionen för att leta, utan resultat. Det var hög tid för oss att åka så jag försökte övertala dem att vi kunde fortsätta leta när vi kom tillbaka, men det gick de inte alls med på. Så upp till vårt rum och kolla igenom allt för en tredje gång… nu började det kännas riktigt pinsamt… ”känn igenom jackan i garderoben en gång till”. Hade redan känt igenom den 3-4 ggr och kände att jag nästan började bli lite irriterad… Men alla i personalen gick in 100% för detta så det var liksom inte läge att protestera, så jag tog fram den och lade den på sängen varpå en av våra guider, Chitta, kände igenom den – och hittade nåt hårt i en ficka – där låg den ju…!! Inte nåt av mina stoltaste ögonblick om man säger så… Men i sann gentlemanna-anda sa de att om man inte är van vid höjden kan sånt här lätt hända… Va väluppfostrade de är, innerst inne tror jag han tänkte nåt annat… ;-).

Solen sken och det var en fantastiskt fin dag. Halvvägs till klostret stannade vi till vid ett vattendrag för Annelie hade hört att det hade synts en ovanlig fågel där – en Ibisbill.  En vadare med långa lila ben och en lång böjd knallröd näbb.. Efter ytterligare en stund upp längs Indusdalen kom vi fram till klostret, det ligger majestätiskt på en ås som kommer ner från bergen, vi stannade till och tog några foton på det innan vi körde upp till det. Det var en mäktig känsla att gå in genom porten till klostret. Strax efter ingången på vänster sida var en stor bönerulle, som man skall passera till vänster om, och snurra på så att bönerna som är skrivna på den automatiskt sprids.

Vi fick lite guidning om verksamheten där men annars kunde vi vandra omkring fritt därinne. Henrik satte sig på en trappa och pratade med en av munkarna som pratade bra engelska. Ganska typiskt är att familjer med flera söner skickar en son till ett kloster, sen bor de där fortsättningsvis. Men de är inte på något sätt ”låsta” utan de kan resa/besöka andra ställen osv. Sen har de sina sysslor i klostret, Henriks nya kompis uppgift vara att sköta om ett rum med en jättestor Buddha-staty.

Väldigt nöjda åkte vi därifrån. Efter en sen lunch på hotellet, tog Annelie, Henrik, Chitta och jag en tur in till stan. Jag hade varit slarvig och varken tagit med mig termos eller solglasögon. Solglasögon hade jag ärligt glömt att ta med, men termos hade jag lite medvetet ”glömt”, trodde inte det var så viktigt och dessutom hade jag inte plats att ta med en. Men om man vill ha tillgång till eget vatten när vi skulle tälta i Hemis är man dock tvungen att ha det i en termos annars skulle det snart bli en stor isklump.

Senare på eftermiddagen tog vi en sväng till ett litet kloster, Namgyal Tsemo Gompa, som ligger strax ovanför kungens palats och som fungerade som en utmärkt utsiktspunkt över Leh. Härifrån kunde vi även se bergen i Hemis nationalpark på andra sidan Indusdalen, och jag tror till och med att vi kunde se dalgången in till ’snöleopardernas rike’ vi skulle in i imorgon!! Plötsligt var det inte helt klart om det var höjden eller tankarna på de kommande dagarna som gjorde att pulsen var lite högre än vanligt.

Detta skulle även vara ett bra ställe för nattfotografering. Men det började nu mulna på så förhållandena var inte de bästa, och dessutom vi skulle ju få två tillfällen till, en kväll mellan Hemis och Ulley och sen sista kvällen innan vi skulle flyga tillbaka. Och med tanke på vad som skulle vänta den kommande veckan så kunde nattfotograferingen vänta.

Middagen smakade väldigt gott även om det inte alltid ingår något kött. Jag är väldigt dålig på att vara vegetarian men måste säga att det mätade mycket mer än vad jag trodde det skulle. Vi var ett par som var modiga att prova en indisk öl, Kingfisher, till middagen. Enligt instruktionerna skall man undvika alkohol innan man vant sig vid höjden – men vad kan hända – stämningen var ju på topp!?!

Efter middagen hade Annelie och Chitta en genomgång om upplägget för morgondagen och de kommande sex nätterna. Planen var att vi skulle ge oss av med bil efter frukost, vi skulle då ha packat våra saker i två delar (tre om man räknar de eventuella saker man ville lämna kvar på hotellet tills vi kom tillbaka), en del som vi ville bära själva, kameror osv. och en del som skulle bäras av åsnor/hästar/jakar på den ca 1,5 timme långa vandringen från där vägen slutade till baslägret. Baslägret skulle vara ganska enkelt, vi skulle sova i tvåmanstält, större sovtält än så var inte tillåtna tydligen. Jag skulle dela tält med Henrik igen. Göran som var VIP-gäst (hade rest, vet inte hur många gånger med NaturResor) fick ett eget tält. Sen skulle vi ha ett gemensamt tält där vi skulle äta osv. Det skulle finnas väldigt begränsade möjligheter att ladda batterier i lägret så det gällde att ladda allt man hade nu sista natten!

Det blev lite ”eftersnack” efter genomgången och vi stötte på fler som precis hade kommit tillbaka och en visade bilder på en snöleopard i sin telefon! Va!! Kom man dem så nära?? Men det visade sig att han hade fotat den genom en tubkikare – tänkte väl det J!

Så det var med spänd förväntan vi gick och lade oss!

Gå vidare till del 2>>>

Läs mer om resmålet

[wysija_form id=”2″]

 

Leh – Sista duschen på en vecka

Efter något bättre sömn den andra natten vaknade vi av att det sprang folk i korridoren utanför. Varmvattnet var på väg… Med tanke på att vi inte skulle kunna duscha på en vecka framöver så var det definitivt läge att ta denna chansen till att tvätta sig. Henrik resonerade att det var bättre att behålla det ”fettlagret” man byggt upp på huden som extra köldskydd. Jag resonerade att jag skulle hinna bygga upp ett nytt innan vi var framme i baslägret…

Efter frukost packade vi ihop det sista och dubbelkollade att alla batterier var fulladdade. Vi skulle ju komma tillbaka hit en natt innan vi sedan skulle vidare till Ulley så vi lämnade kvar det vi inte skulle behöva på hotellet. I och med de knappa bekvämligheterna i lägret tog jag i klädväg bara med mig ett par ombyte av kalsonger och sockar, i övrigt räknade jag med att ha i stort sett samma kläder på mig hela tiden så jag tog bara med lite extra varma kläder jag hade. Vi hade förstått att det skulle bli en blandning av vandringar/promenader varvat med stillastående/stillasittande, så den stående frågan var ju hur man skulle klä sig efter det…

Mot baslägret

Vid 10-tiden rullade vi från hotellet i Leh. Bilfärden skulle vara lite drygt en timme. Vi stannade först till vid bron över Indus-floden. Den var nästan helt draperad av böneflaggor.

Vägen fortsatte sedan in bland bergen, den blev smalare och smalare och övergick även till grusväg. Vi passerade några enstaka hus innan vägen slutligen tog slut. Här väntade ett gäng hästar/åsnor/jakar som skulle bära all vår utrustning och mat upp till baslägret. Vi bar endast det vi ville själva – kameror, vatten osv.

Vi fortsatte upp längs dalgången och korsade den frusna ån ett par gånger. Vädret hade blivit mulet men inget tecken på snöfall. Det var för övrigt väldigt lite snö på marken så man fick intrycket av att även om det blir ordentligt kallt så snöar det inte överdrivet mycket här. Och med tanke på hur kargt landskapet var så undrade man om de fick så mycket nederbörd här överhuvudtaget? Under den 1½ timmes långa promenaden upp till baslägret fick vi iaf syn på ett par av snöleopardens favoritföda – blåfåret, eller Bharalen. Namnet till trots så är det en get.

Baslägret

Väl framme vid baslägret var det dags för lunch i vårt gemensamma ”samlingstält”. Det visade sig att vi hade hamnat i lägret precis jämte ett filmteam från BBC.

Efter att vi kommit i ordning i lägret, fått våra tält osv. skulle vi gå upp till en ås alldeles ovanför lägret för att få en bättre vy för att börja spana efter den skygga snöleoparden. Dit vi skulle låg bara några 100-tal meter bort, men avslutades med en brant backe. Det visade sig vara en ordentlig pulshöjare och man var både helt utpumpad och svettig när vi väl kommit upp. Nu låg lägret knappt 100m rakt under oss. Guiderna som hade ”sprungit” upp stod redan och spanade längs bergskammarna – just bergskammar och åsar är populära ställen att gå på för katterna, förmodligen för att de då har utsikt åt båda hållen. Värmen från den korta promenaden byttes snart ut av en kyla som kom av att vara stillastående. Så jag gjorde en ’mental note’ om att ta på mig mer kläder nästa dag.

Snöleopard i sikte

Men jag behövde inte vänta så länge för att bli varm igen – snöleopard!!!  Sonum – en av våra guider hade upptäckt en snöleopard längs den högra åsen på berget precis på andra sidan lägret! Ett febrilt sökande och pekande började innan alla hade fått syn på den. Den var trots att det var grannberget den var på, ändå ca en knapp km bort, och med tanke på att den gick längs åsen i nästan motljus syntes den bara som en siluett. Men genom tubkikaren var det inte svårt att se att det var en livs levande snöleopard!! Det var ju inget perfekt fotoläge men vi kunde följa den när den gick uppåt längs åsen. Vi kunde se hur den stannade och nosade och även revirmarkerade en gång! Även om den givetvis måste ha sett oss så visade den inga som helst tecken på att den brydde sig om oss. Det var lite svårt att hålla koll på tiden i detta läge men vi kunde följa den i uppskattningsvis mellan 30-45 min. Vilken start på denna resan! Vi hade inte varit här mer är 3-4 timmar!! Bilderna hade väl inte blivit några prisvinnare – men vad gjorde det. Innan vi kom hit visste vi ju att vi mycket väl aldrig skulle få se en enda! Lite lättande var det också att vi fått den ”oskulden” avklarad! Stämningen på middagen senare var föga förvånande på topp!

Första natten

Det började obönhörligen närma sig läggdags. Tror inte det var någon av oss som hade tältat i så här låga temperaturer innan – (förutom i lumpen). Men alla hade enligt instruktionerna tagit med varma sovsäckar som skulle klara ner till -20/-30 grader. Temperaturen hade nu börjat närma sig -10 så det skulle nog gå utmärkt. Min erfarenhet av sovsäckar är annars att är långt ifrån så varma som utlovats. Som en extra bonus blev vi erbjudna såna där varmvattenpåsar att ha med oss i sovsäckarna. Nåväl, temperaturen i sig var kanske inte det folk hade främst i tankarna utan snarare hur det skulle gå om man blev tvungen att gå upp mitt i natten och lätta på trycket… Pga begränsat nöjesliv i lägret blev det ju tidiga kvällar och många timmar i tälten – och efter många koppar te… Min strategi för natten var att ha på två lager underställ, sockar och mössa i sovsäcken. Baktanken med det var; att inte frysa och att inte behöva krångla med att klä på sig en massa kläder i ett litet mörkt tält när man är ordentligt nödig mitt i natten.

Och det funkade bra tycker jag. Även om jag de följande nätterna även skulle ha på mig två fleecetröjor + den sköna varmvattenpåsen! – Men då låg jag å andra sidan otroligt skönt, utan tillstymmelse till att vara kall. Temperaturerna på nätterna gick ner till ca -14.

Annelie hade lite motsatt teori för att inte frysa, vilket gick ut på att ha på sig så lite kläder som möjligt – förutom mössa. Vilken metod som var effektivast är svårt att avgöra i och med att ingen av oss frös! Men jag var glad att generellt slippa allt för mycket på- och av-klädande. Hur som helst, vi överlevde alla den första natten. Alla hade väl sovit sådär, men ingen hade frusit iaf.

Hur skall man klä sig för att klara kylan?

Dagarna i Hemis

Nu följde 5 dagar med samma rutiner. Annelie hade kallat till en genomgång av rutiner, information och händelser de närmaste dagarna av en av våra otroligt erfarna guider, Chitta. Först och främst fick vi information om snöleoparderna och hur de rör sig osv. Eftersom de i huvudsak är nattaktiva är chansen störst att se dem på morgnar och eftermiddagar. Mitt på dagen ligger de och sover. Har man tur att se och följa en på morgonen och se var den lägger sig kan man återkomma på eftermiddagen och vänta tills den vaknar för att sedan fortsätta följa den. De rör sig, som vi nu hade sett, gärna högt uppe på kammar och åsar. De jagar genom att anfalla sina byten ovanifrån och kan göra väldigt långa hopp. Så idealt så skulle vi ha stigit upp i ottan och följt guiderna som gick upp runt omkring lägret och spanade så fort det började bli ljust. Men pga att det var extra kallt på morgnarna plus att man som turist i bergen inte är van vid höjden, skulle vi bara sakta ner alla guiderna. Så vi hade ”sovmorgon” alla dagar – så länge de inte fick syn på någon katt!

Efter frukost gick vi till olika platser varje dag, beroende på var det eventuellt hade hittats några spår eller om andra grupper sett något. Lunch och te bars ut till oss var vi än befann oss. Från baslägret gick det ett par dalgångar åt olika håll så det fanns ingen brist på ställen att vandra till.

Sen på kvällen efter det blivit mörkt var det middag med tillhörande ”lägerdiskussioner” och ibland intressanta anekdoter av någon av guiderna.

Någon dusch fanns som sagt var inte, men varje morgon fanns det varmvatten i fat så att man kunde tvätta av sig det nödvändigaste. Toaletten bestod av en toalettsits uppställd ovanför ett hål i marken inne i ett litet tält. De första dagarna gick jag dit precis efter att jag stigit upp på morgonen, vilket krävde en hel del karaktär eftersom sitsen (och luften) var fullständigt iskall då. Men efter två dagar kom jag på att om jag väntade nån timme så hann solen nå toaletten och då blev temperaturen genast en helt annan därinne!

Dagarna flöt med andra ord på, på liknande sätt. Efter den första dagens snöleopard syntes de inte till alls, men en dag såg vi färska spår precis utanför lägret, så de fanns allt runt omkring oss. Vi gick/vandrade som sagt var lite mitt på dagen till något ställe och sedan spanade vi. Chansen att nån av oss turister skulle få syn på en snöleopard var väl otroligt liten men bara chansen höll en på tå. Det kändes ändå väldigt kul de gångerna man lyckades, på egen hand, upptäcka en flock blåfår någonstans. Fåglar var annars självklart mycket lättare att se, och det fanns gott om lammgam, kungsörn, griffongam, chukar partridge (en färggrann typ av rapphöna) mm. Av andra däggdjur såg vi förutom blåfår även woolly hare (bl.a. i lägret), pika (en hamsterliknande gnagare), rödräv och även spår av varg. Men allt som oftast hade de alla det gemensamt att de var väldigt långt bort.

Vad skall man ha i kameraväskan? Här är min filosofi:

Alla vi, och i stort sett alla andra där, var ju mer eller mindre fotointresserade och även om många hade med sig ordentligt med utrustning så har väl ingen ännu kommit på den optimala uppsättningen. Jag kör iaf med en filosofi som jag tycker fungerar ganska bra och den går ut på ungefär följande: (Iaf när jag har djur som syfte med fotandet)

 

De sista snöleoparderna

Två gånger gick vi upp längs ”huvuddalgången” till en liten by med 9 familjer, Rumbak. Den ligger på strax under 4000 möh. Där öppnade bergen upp sig lite grann, dalgångarna blev bredare och det fanns plats för lite åkerlappar och betesmarker. De odlar ungefär liknande grödor här som vi har hemma – inte så konstigt med tanke på att klimatet ändå är ganska likt vårt. Den andra gången vi var i Rumbak var dagen efter att det hade siktats två snöleoparder tillsammans där. Man trodde det var en hane och en hona i och med att det var parningstid nu. Men vi såg inte skymten av dem, bara de vid nuläget ”vanliga” lammgamarna, kungsörnarna, blåfåren och en rödräv.

Det började närma sig slutet på tiden i Hemis och hittills hade vi bara sett en snöleopard, vilket ingen av oss var missnöjd över – men det hade ju ändå varit kul att se en till!!

Sista hela dagen hade till slut anlänt. Morgnarna brukade bli ganska lugna och sköna med lugnt tempo, så även denna. Man tog en extra kopp te efter frukosten och hade precis så smått börjat plocka i ordning sina pinaler när det så där härligt plötsligt som en löpeld spreds ett rykte om att en snöleopard var i sikte! Folk ploppade ur sina tält till höger och vänster med tekoppar i händerna och halvknäppta jackor och byxor och snurrade runt – var, var… Efter att ha ställt ifrån sig sin kopp på närmaste sten och slitit tag i stativ och kameran var det bara att ta rygg på de som halvjoggade nedåt genom lägret. Efter 75 m halvjoggande/rask promenad i svag nedförsbacke var man rejält andfådd, en vecka räcker helt klart inte till att bli anpassad till höjden.

Efter en del pekande fick jag till slut syn på den… ehh… dem… Det var två stycken!! Det kom hela tiden nytt folk som ville veta var de var och som man fick hjälpa att peka ut dem för. Denna gången var de ännu längre bort. Jättesvårt att säga exakt hur långt men definitivt drygt en km bort, så det var inte helt lätt att få syn på dem. Även nu gick de uppåt längs en bergskam, men lite då och då gick de några meter på ”bortsidan” så de försvann, men sen kom de tillbaka igen. När vi först såg dem var de ganska långt ner på kammen, så vi kunde följa dem en bra stund. Vid flera tillfällen ställde sig en av dem längst upp på mindre klippavsatser och spanade – det hade blivit helt makalöst fina kort – om avståndet inte hade varit så långt. Otroligt majestätiskt!!
Vädret var tyvärr lite mulet, men det var inte motljus så nu kunde man urskilja fläckarna på dem. Det var troligtvis samma två leoparder som den andra gruppen hade sett i Rumbak häromdagen. Först hade man trott att det var en hane och en hona. Men nu trodde man att det istället var en hona med en nästan vuxen unge.

Vi följde dem uppåt längs bergskammen i vad kan det ha varit… två timmar? Till slut, strax innan lunch lade de sig ner för att sova. Nu visste vi att vi hade ett par timmar på oss innan de skulle vakna och gå vidare.

Uppladdning inför nästa upplevelse

3 snöleoparder! Inte illa alls, och vi visste att vi skulle få se mer om ett par timmar igen! På lunchen pratade vi om den dokumentären där Anders Lundin hade besökt snöleopardforskaren Örjan Johansson i Mongoliet. Trots att Örjan ensam hade fångat in fler snöleoparder än samtliga andra forskare i världen hade han aldrig under sina år i Mongoliet sett en leopard, ute i det fria, förutom de han fångat in. Och nu hade vi sett 3 stycken på en vecka!

Vi kunde inte annat än att tacka Annelie och Henrik för detta! Annelie hade under en längre tid haft tankar på att få igång en resa för att se snöleoparder men hela tiden förstått att det skulle bli näst intill omöjligt. Men så under en tidigare resa i Indien, som Henrik hade varit med på, hade Annelie frågat alla om de hade något favoritdjur de skulle vilja se/fota. Då hade Henrik sagt just snöleopard. Då fick Annelie lite extra motivation att ta tag i detta. Så med hjälp av Annelies goda kontakter hon skaffat sig genom alla år i Indien lyckades hon alltså få till denna resan – något som vi alla var otroligt tacksamma och glada över!!

Dags för show

Framåt eftermiddagen var det dags att göra sig redo att fortsätta följa dem igen. På förmiddagen hade vi sett dem från lägret, och det skulle man även nu kunna göra. Men vi var några som gick upp till åsen ovanför lägret (från var vi hade sett den första). Jag hade förberett mig genom att ta med mig Canada Goose-jackan eftersom att det hade blivit lite blåsigt, och det skulle bli en del stillastående. Vid tre-tiden ungefär stod vi redo. Vi var nu knappt 100 m ännu längre ifrån dem jämfört med de som stod i lägret. Men jag inbillade mig att vi hade lite bättre vinkel härifrån, plus att om de skulle få för sig att gå mycket åt vänster så skulle man kunna följa dem längre.

Minuterna gick… Klockan blev halv fyra… de måste sova fortfarande… den blev fyra, ingen skymt av dem, det blåste rätt kallt så det var några som därför gick tillbaka till lägret. Hade de vaknat och gått ner på andra sidan utan att vi sett det? Den lilla sol vi hade haft mitt på dagen försvann ner bakom topparna vilket gjorde det hela ännu kyligare… kvart över fyra… flera gick ner till lägret… kl halv fem gick den sista ner, nu var jag ensam kvar på åsen, men tack vare jackan var det bara lite småkyligt om händer och fötter. Tankarna på att ge upp slog jag snabbt bort, när jag ändå hade gjort den här resan tänkte jag inte låta några kyliga timmar ta bort minsta chans att se dessa djuren. Knappt hade den sista personen som lämnade åsen kommit ner för den branta delen innan jag fick syn på dem!! Jag ville skrika rätt ut till de i nere i lägret att de vaknat. Men hann sansa mig och drog den slutsatsen att de garanterat hade sett dem också.

Knäppte av några kort, men det hade börjat skymma lite nu, delvis pga molnen. Så jag insåg att det var lite meningslöst att fota… Om man är väldigt fotointresserad så är det ju lätt gjort att ”snöa in” på det och kanske missa lite av upplevelsen – det är iaf vad jag hört…!? Så jag lade undan kameran och tänkte att nu ska jag bara följa dem med tubkikaren istället och bara fokusera på att iaktta dem. De fortsatte i samma riktning som innan, fast nu hade det blivit så att de nästan gick ifrån oss. Plötsligt stannade de till, mamman var ett tiotal meter framför ungen. Sedan började hon smyga – hon hade fått syn på något! Hon fortsatte så ett par tiotal meter. Jag försökte snabbt se vad det var hon hade sett, men såg inget. Nu smög hon lite åt höger – och plötsligt springer det upp en woolly hare ett 15-tal meter framför henne och hon sätter efter! Men efter en ganska kort jakt ger hon upp, den är för snabb och befann sig även lite ovanför henne på sluttningen. Jag har en känsla för att det var ungen bakom henne som hade skrämt upp haren! Men WOW, inte bara hade man fått se dem, man hade fått se en liten jakt!! Det verkade som att de av en slump hade stött på haren och gett det en chans.
Men nu fortsatte de igen, längre och längre ifrån oss. Det började skymma allt mer så det började bli svårt att följa dem. Tappade man bort dem ett ögonblick tog det ett tag innan man hittade dem igen. I vindbyarna, som började bli kraftigare, skakade stativet så att man lätt tappade bort dem. Men det var ju inte så att man hade nåt bättre för sig direkt så jag stannade kvar där en stund till. Det var först när de hade förvandlats till knappt urskönjbara prickar som jag packade ihop och väldigt nöjd gick tillbaka ner till lägret. Vilken dag!!

De som hade stått i lägret hade sett allt också, så det hade inte varit nån fördel att stå där jag gjorde – eller jo det var det. För det var faktiskt en lite speciell känsla att ha fått stå där helt själv med dem!

Sista middagen i Hemis

Efter detta känns det lite ”ihåligt” att skriva om sista middagen/kvällen och så, alla var jätteglada och nöjda över den här veckan i Hemis. Detta var ju faktiskt även första gången som Annelie själv hade varit här, men allt hade fungerat perfekt. Hon hade varit lite orolig för hur hon skulle hantera höjden eftersom hon tidigare hade haft lite problem på såna här höjder. Visst kände hon av det lite då och då men överlag hade det gått mycket bättre än väntat! Personligen tyckte jag också det var extra spännande att få följa med så här på premiärturen!
Väldigt god och varierad mat hade vi också fått. Imponerande vad de lyckades få till i ett tält! Guiderna hade varit superbra och jättetrevliga. Chitta och den äldre av de två Morup hade bl.a. jobbat för BBC och liknande tidigare. Morup ”den yngre” var bara 17 år men kunde bra engelska och var överlag en superkille! Han bodde förövrigt i Ulley dit vi skulle efter Hemis – så vi skulle få hälsa på hemma hos hans familj. Fantastiskt skoj det skulle bli!

Efter frukosten så packade vi ihop alla våra saker igen för vandringen tillbaka till bilarna för vidare transport till hotellet och en varm DUSCH!!

Behöver väl inte beskriva känslan av att få ta av sig kläderna för första gången på en vecka och ta en varm dusch – om än med hjälp av skopor. Nåväl, så värst ofräsch kände man sig faktiskt inte. Det är ju väldigt torr luft på den här höjden så det man svettas avdunstar snabbt så det blir inte så ”illa” som man kan tänka sig. Sen hade jag den fördelen att jag hade väldigt kort hår, för håret var väl annars det som man kände sig mest ofräsch i. Efter duschen och man lämnat in de mest ”vitala” klädesplaggen för tvätt så blev det denna mellandag innan färden till Ulley ännu en kort sväng up på stan för lite souvenirshopping mm.

Läs del 1>>> 

Läs mer om resmålet

[wysija_form id=”2″]

Har hjärtat åkt ner i magen? Det var min första tanke när jag sträckte ut mig på sängen i guesthouset i Leh. Hjärtat bultar hårt och luften är tunn att andas.
Vi befinner oss på dryga 3500 meters höjd och här ska vi stanna i två dagar för att acklimatisera oss.
Nu på vintern finns det ingen möjlighet att nå Leh, den gamla Ladakiska huvudstaden, på något annat sätt
än med flyg. Vägarna är avstängda. Flyget var några timmar försenat på grund av snöfall i Leh, men nu är jag här med min lilla grupp.
Vi uppmanas att ta det lugnt i två dagar och att vara uppmärksamma på hur vi mår. Genom mitt frostiga fönster ser jag det snöklädda Himalaya.
Kommer vi att få se någon snöleopard? Kommer jag att klara höjden?

Läs mer om vår vandringsresa i Himalaya här

// Annelie Utter

Foto: ShutterStock

 

Leh 11/3 -14 Ulley

Det märktes att en vecka på denna höjden ändå hade haft lite effekt. Det var märkbart lättare att gå upp för trappan på hotellet nu. Så vi kände oss med andra ord redo för Ulley, vars högsta delar skulle ligga på drygt 4000 möh. Jag är inte någon morgonmänniska på det sättet att jag gilla att stressa det första jag gör efter jag vaknar, så det var skönt att även om det inte handlade om sovmorgnar så hade Annelie sett till så att vi hade gott om tid på morgnarna. Nåväl, runt tiotiden på förmiddagen rullade vi åter ut från hotellet. Ulley låg ca 3 timmar med bil åt nordväst längs Indusdalen, i slutet skulle vi upp i bergen på den norra sidan av dalen. Det var ingen nationalpark dit vi skulle men det skulle finnas lika mycket djur där (även snöleopard) som i Hemis, med den skillnaden att det skulle finnas Ibex (stenbock) där, vilket inte fanns i Hemis.

Den här delen av Indien har med sin närhet till Pakistan en ganska stor militär närvaro. Det är inga vägspärrar eller något sånt, det är bara en massa militärförläggningar utanför, och framför allt väster om Leh. Vi körde förbi fordonsförläggningar, ingenjörsförläggningar, sjukvårdsförläggningar, oidentifierbara förläggningar osv osv. Vid ett tillfälle körde vi förbi en förläggning där det stod: ”Clue finders” ovanför grinden. Vi kunde inte låta bli att undra om det var Indiens CSI som låg där…?

Det fanns andra saker längs vägen där humorn dock var mer medveten, nämligen skyltar som värnade om trafiksäkerheten. Det fanns flera varianter, 2 ex; ”Life is short – don’t make it shorter”, ”There are three dangers on the road – speed, alcohol and overload”

I och med att resan var ganska lång, och det var ett storslaget landskap vi åkte igenom blev det en del stopp på vägen. I Nimu, ett litet samhälle på vägen, stannade vi för en snabb fika. Den yngre Morups mamma var där så henne plockade vi upp också.

Efter ca 2/3 av vägen svängde vi av huvudvägen nere i den breda dalgången, den mindre vägen började så sakta slingra sig uppåt på de lägre bergssluttningarna. Plötsligt stannade vi till längs vägen och folk hoppade raskt ur bilarna – någon hade uppenbarligen sett nåt. Varg… Efter ett litet tag fick jag syn på den där den sprang ett par 100m bort. Men efter lite diskussion så visade det sig att det bara var en hund… En kort stund stannade vi igen – vad var det nu…? Den här gången var det inga frågetecken iaf, en flock på ca 40 Urialer, en beigefärgad bergsget med rundade horn, större än blåfåret.

Lunchen åt vi i en hage i byn Saspochey. Vi hade nu börjat klättra uppåt i bergen och strax efter byn svängde vi av där en liten träskylt med ”Ulley” handskrivet på pekade uppför en brant grusväg. Vi hade kört konstant uppåt på den smala slingriga vägen i närmare en halvtimme när vi plötsligt stannade till! Ibex!! Alla rusade ur för att titta på, och givetvis fota, en grupp på 6 stycken ståtliga Ibex-hanar. De är klart finare tecknade är deras europeiska kusiner med sin mörka päls och vita ryggsidor. Efter några hundra foton eller så… så åkte vi den sista biten in till Ulley.

 

Ulley är ingen tätort direkt, har för mig att det bor 8 familjer här, de flesta vitt utspridda över dalen där det fanns jordplättar stora nog att odla och hålla några djur på. Vi stannade först till hos Morups familj, pappan och farfar satt utanför ingången, i solen, när vi kom. De höll på att tova (tror det heter så) små snöleoparder av får- och jak-ull. Dessa, tillsammans med stickade mössor, sockar och vantar sålde de som souvenirer. Vi blev inbjudna till köket på te och kakor. Verkligen jättekul att se hur de bor och lever. De hade ett homestay-system på vissa ställen i Ladakh där turister kan bo hemma hos folk (där det inte finns några hotell/guesthouse eller liknande). Här i Ulley erbjöd ca hälften av familjerna såna här möjligheter, men med tanke på att vi var ganska många, inklusive guiderna, så bodde vi i två olika hus.

 

Efter teet körde vi vidare till de familjerna vi skulle bo hos. Till den här resan hade de lokala guiderna ordnat med bilar för oss att åka i, tre små Toyota Innova minibussar. De funkade ju utmärkt på vanliga vägar, även om vi egentligen hellre hade velat åka i de indiska Suzuki-kopia-jeeparna; Mahindra. Och här, på den sista kilometern hade de verkligen behövts, för de i den här terrängen hopplöst hjälplösa Innovorna körde fast i minsta bäck och det hade kommit nån cm nysnö så de fick puttas den allra sista biten.

 

Peter, Pru, Chitta, Singhi, Morup och jag bodde i huset som låg sist på vägen, och högst i byn. Vi hälsade på familjen, som bestod av tre generationer och blev visade huset, våra rum och det gemensamma vardagsrummet låg på övervåningen, med utvändig trappa. Husen var stora och gedigna och på övervåningen hade en liten ”innergård”. Men nån isolering var det inte tal om, så i vardagsrummet hade de en kamin. Toaletten var en… vad ska man likna det vid… en jordkällare med två hål i golvet ner till våningen under – socialt att man kan gå två och två…! Tanken var att man efter uträttat ärende kastade ner lite jord på det man presterat efteråt.

Peter, Pru och jag gick på en liten promenad upp bakom huset efter att vi installerat oss i rummen, det hade nu blivit ganska ordentligt mulet och vinden var rätt kall så det blev ingen lång tur. Vi såg rävspår iaf. På kvällen serverades middagen. Mannen i huset gjorde oss sällskap medan resten av familjen höll sig på nedervåningen. Efter maten kom en flaska hembränt fram som vi blev erbjudna att smaka. Vi tänkte att det är nog ofint att tacka nej, så vi tacka de ja. Det hade en lite syrlig, frisk smak så det var helt ok. Jag uppskattar annars att det inte var superstarkt iaf. Ett par smakprov, och lite fler historier från Chitta, senare så blev det iaf sängdags. Temperaturen i rummet gick endast ner till -2 grader under natten, vilket var ganska perfekt i min sovsäck faktiskt, så jag sov riktigt bra. På morgonen låg jag och mös lite när luften i rummet plötsligt fylldes av lukten av bränt jak-bajs. I och med att tillgången på ved är väldigt begränsad så eldar man med torkat jak-bajs, och just vid detta tillfället hade vinden fört röken från undervåningens skorstenen rakt mot mitt rum. Jag funderade en stund om jag skulle stiga upp eller inte – frukosten var ju tydligen ändå på gång. Men när jag väl beslutat mig för att kliva ur den varma sovsäcken vred sig vinden och man kunde andas uppfriskande, om än tunn, bergsluft igen!

Vi hade precis avslutat frukosten när Annelie kom förbi med gruppen som bott i det andra huset. Det var dags för en promenad för att spana lite. Vi gick upp längs dalen, på högre höjd än vi varit tidigare – ca 4200 möh. Annelie var förvånad och glad för hon inte kände av höjden alls trots att vi nu var ett par hundra meter högre än i Hemis. Vi såg dock bara två avlägsna lammgamar och ett blåfår som stod längst uppe på en klippspets. Vi såg även BBC som var uppe på en ås på andra sidan dalen, utsikten de måste ha därifrån borde vara nåt utöver det vanliga, för nedanför dem låg Indusdalen och med Zanskarbergen på andra sidan den. Vinden var bitande kall och molnen tunga, så efter ett litet rådslag beslutade vi oss för att gå ner till ”vårt” hus och äta lunchen som de hade varit snälla och burit upp åt oss.

På eftermiddagen gick jag ner till ”Annelies” hus och hälsade på. Annelie var utanför och bekantade sig med två jakkalvar och den lilla åsnan. Hon berättade att Gunnel och Göran hade gett sig av på en promenad upp mot stället där vi hade sett BBC-gänget tidigare. Vädret började så sakteliga bättra sig så jag tänkte att en sån här chans vill jag inte missa, så jag satte av efter dem. Det var bitvis en mycket brant vandring och det var ca 5 cm snö, så fästet var inte det bästa, och den tunna luften gjorde att man fick ta små pauser var 10-15:e meter och hämta andan. Men med svetten rinnande ner för kinderna hann jag ändå upp dem precis när vi nådde åsryggen. Utsikten var mycket riktigt fantastisk, även om den kanske inte var riktigt lika makalös som vi hade föreställt oss, men den var ändå mycket väl värd ”klättringen”.

Och det hade nu även hunnit bli stora blå fläckar på himlen så solen lös nu på Zanskar-bergen. Bakom oss var det dock fortfarande mörka moln ovanför Ulley, det hela verkade arta sig till ett väldigt dramatiskt väderskådespel! Vi var lite osäkra på när solnedgången var, och det började bli sent på eftermiddagen. Så när vi var nöjda började vi dra oss neråt igen. Vädret fortsatte att bli mer och mer spektakulärt, och gränsen mellan snöfallet över topparna ovanför oss och solen söder om oss låg precis över Ulley. Jag önskade jag kunde vara på alla platser – samtidigt – för att beskåda, och fota, detta från alla vinklar under hela solnedgången. Men den tunna luften satte ett effektivt stopp för alla snabba förflyttningar. Det var magiskt vackert och spektakulärt, och en perfekt avslutning på den här vistelsen, tror jag i nåt svagt ögonblick till och med sade till Annelie att det nästan var så man blev religiös…

Till middagen serverades vi en traditionell festmåltid, en gryta med kött, dumplings och lite grönsaker, det blev två omtag för min del. Denna kvällen var även frun med och åt med oss. Till dessert kom en ny flaska hembränt fram och det blev till riktigt trevligt där på kvällen.

Vid läggdags blev dock trycket för stort… hade tidigare tänkt hålla mig tills vi kom tillbaka till Leh med att gå på toaletten, men till slut så insåg jag hur tramsig jag var och gick och hämtade pannlampan och en rulle. Visst var det lite kallt, och kanske inte läge att sitta och läsa en dagstidning direkt, men det gick alldeles utmärkt och det var sååå mycket skönare att lägga sig efteråt!

Jag vaknade tidigt nästa morgon och klev upp lagom för att se de första solstrålarna träffa topparna på de högsta bergen. Det tog inte lång tid innan alla topparna var upplysta – hade bara hoppats att strålarna hade nått vårt hus också, för det var riktigt kallt. Efter frukosten tog vi farväl av familjen vi bott hos, och Morup och hans familj, och började återfärden till Leh.

Vi åkte samma väg tillbaka så det blev inte alls så många stopp nu. Dock blev det ett häftigt stopp i början, innan vi kommit ur Ulley-dalen. Vi närmade oss en hårnålskurva som gick över en liten bro när vi plötsligt såg några djur som sprang på den. Vargar!!! Vi greppade kamerorna och kastade oss ur bilarna. Tyvärr sprang de iväg åt olika håll och de hade hunnit upp en bit på motsatta sluttningen innan vi fått ordning på kamerorna och lyckats lokalisera dem. Men vi fick se och fota tre av dem tillsammans. Från början tror jag det var fem stycken. Väldigt fina och ståtliga djur!! Senare längs vägen kunde vi konstatera att Urial-flocken var kvar på ungefär samma ställe!

När vi kom tillbaka till Leh körde vi en lite annan väg än tidigare… och plötsligt körde vi in på gården till ett jättefint hotell och stannade…?!? Det visade sig att Annelie överraskade oss genom att ha bokat in oss på stans finaste hotell, The Grand Dragon Ladakh, denna sista natten!! Det kändes minst sagt lite lustigt att kliva rätt in i en fin restaurang oduschade och påpälsade från topp till tå. Men desto skönare sen när vi fick våra rum och kunde ta en ”riktig” dusch med egenreglerat varmvatten och golvvärme!!! Helt fantastiskt! Tack Annelie!!!

På kvällen gjorde vi en snabb tur upp till utsiktspunkten vi var på den andra dagen. Nu var vädret bättre så vi tog lite kvälls/nattbilder av staden.

Den sista morgonen vaknade vi till ännu en makalös utsikt. Från hotellfönstret hade vi en närmast helt ostörd vy över hela Zanskar-bergen på andra sidan Indusdalen! Kameran fick inte med hela vyn på en bild, så det fick bli att sätta ihop bilderna till en panoramabild hemma sen. Att solen än en gång började med att lysa upp endast den högsta toppen av alla gjorde ju inte saken sämre! Då kände man att man inte ville åka hem…!

 

Läs del 1>>> 

Läs del 2>>> 

 

Läs mer om resmålet

[wysija_form id=”2″]

Vår jaguarsafari till Pantanal, Brasilien bokas för fullt. Läs mer om vår fotoresa till Pantanal och dess jaguarer

Nu har vi släppt platser till vår berggorillasafari i Uganda. Redan flera bokade så för att garantera din plats gör din intresseanmälan redan idag.

Läs mer om vår bergsgorillasafari i Uganda här

NaturResor syns i en av våra favorittidningar, CameraNatura. Håll utkik efter nästa nummer.

Efter frukost åker Annelie och gänget ca 24 mil med bil till Bandhavgarh National Park.
De åker genom ett vackert landskap med teakskogar, öppna jordbruksområden och livliga färgstarka byar då gatufotografering står på schemat. Läs mer om resan: Tigersafari Indien