New Delhi 1/3 -14 – Allt ligger framför mig
Flyget landade okristligt tidigt på morgonen i New Delhi. Resan hade gått bra men man var ordentligt trött. Men det fanns ingen tid att tänka på det nu. Nytt land och nya upplevelser väntade, jag har aldrig varit i Indien förut så allt ligger framför mig – fantastisk känsla!
Vi, jag och Gunnel, som var med samma flyg möttes på flygplatsen av en representant från NaturResor. Gunnel hade jag träffat redan på Landvetter, det var inte så svårt att lista ut vem av de andra resenärerna med Turkish Airlines till Istanbul som egentligen var på väg till Ladakh i Himalaya. Efter en busstur på ca en halvtimme var vi framme vid Radison Blu där vi mötte Annelie och de andra deltagarna. Våra rum var inte klara än så vi började med att äta en ordentlig frukost. Som tur var var vi de enda i restaurangen eftersom det var så tidigt, så vi slapp skämmas för att vi var sådär lagom ofräsha som man blir efter flygresor…
Vi hade hela dagen i New Delhi och en del av en hade velat sova hela dagen (jag har väldigt svårt att sova på flyg) men eftersom det var första gången i Indien för ett par av oss bestämde vi oss att vi skulle göra en liten tur ut på stan – efter att vi hade fått sova i ett par timmar iaf. Det vore ju synd att inte se något av stan när man ändå var här…!
Så efter ett par timmars vila i jättebekväma rum/sängar åt vi gemensam lunch i hotellrestaurangen innan det var avfärd. Först åkte vi till en marknad och sen till ett område där Indiens medelklass tydligen ofta håller till. Verkligen kul att se den sidan av Indien istället för att åka och se den kanske annars lite ”stereotypa” delen av landet. Här var det en mer… vad ska man säga.. lite av en mix mellan Europa och Indien.
Vi beslutade oss för att äta middag på ett trevligt ställe där. Efteråt tog vi en liten kort promenad däromkring men alla var ganska trötta så det blev inte allt för sent.
Vi var nog alla lite spända inför morgondagen då resan skulle börja ”på riktigt”. Antar att även Annelie var lite förväntansfull!
New Delhi 2/3 -14 – Det bär av mot Leh
Återigen en väldigt tidig morgon. Som tur hade vi lagt oss tidigt dagen innan. Nere i receptionen träffade vi de två sista deltagarna på vår resa, Peter och Pru, han australiensare som nu bodde i Sydafrika med sin engelska fru Pru. De var här som en del av deras smekmånad. De övriga var Gunnel, Göran, Henrik, Careen och jag. Kort bussresa till flygplatsen och efter en del indisk byråkrati, som Annelie som tur var guidade oss igenom, satt vi alla på planet mot Leh. Som förstagångsbesökare i Indien hade man ju en bild av att det är folk precis överallt, men föreställningen kom lite på skam när det visade sig att det var ganska många tomma säten på flyget.
Flyget (Boeing 737) tog ca 1½ timme och en timme av den tiden flög vi över vad som kändes som oändliga snötäckta berg och glaciärer i ett totalt människobefriat område – det kändes definitivt inte som att man var i Indien längre. Till slut kom vi fram till den breda Indusdalen (med barmark) och landade i Leh.
Efter ytterligare lite pappersexcersis och att ha läst den stora informationsskylten som hängde på väggen om effekterna av plötsligt hamna på 3500 möh kom vi ut ur ankomsthallen och fick andas den friska – om än tunna bergsluften. Det hade varit i stort sett lika många bud hur kallt det skulle vara här uppe som det fanns vädersidor/appar. Nog var det inte många plusgrader, men solen sken och humöret och förväntningarna var stora så det var helt ok.
Vårt hotell låg en kort körning från hotellet. Jag skulle dela rum med Henrik, han hade rest med NaturResor ett par ggr innan och han försäkrade mig om att detta var med största sannolikhet inte min sista resa med Annelie. Rummet hade ett element, men inget rinnande vatten. Under vintern stänger de av vattenledningarna så att de inte ska frysa, så vi fick hålla till godo med vattenhinkar, ville man duscha sa man till så kom de med stora hinkar med varmvatten. Utsikten från rummen bjöd på hela Zanskarkedjan söder om Indusdalen – otroligt vackert!
Under lunchen fick vi lite mer genomgång av guiderna vad gäller höjden. Vi hade alla redan känt av den, att gå upp till rummen på andra våningen gjorde en fullständigt andfådd, och jag kunde känna av lite yrsel då och då, men det varade bara i en knapp minut åt gången. Vi blev ombedda att vila hela denna dagen för att vi skulle vänja oss. Men hur kul är det att vila bort en hel dag när man är i Himalaya? Nåväl, någon joggingtur var väl inte något alternativ men Göran, Henrik och jag tog iaf en lugn promenad i stan för att kolla läget lite.
Även om vi gick väldigt lugnt kände man av minsta uppförsbacke. Vi var iaf duktiga och var inte borta så länge. Vi hann med en liten siesta innan middagen också. Nere i receptionen fanns det, om man hade tur, en svag wifi-täckning så att man kunde göra den nuförtiden livsviktiga uppkopplingen på nätet.
Under middagen stötte vi på resenärer från andra grupper som precis kommit tillbaka från Hemis NP. Deras historier om att de sett 5-6 snöleoparder inspirerade och höjde pulsen på oss alla! Skulle de vara kvar i området när vi kom dit? Jösses va spännande… skulle vi ha samma tur? Var det precis rätt säsong nu, hade våren kommit för långt så de dragit sig allt för högt upp i bergen? Fanns det möjligheter att få några bra foton på dem?? Det var inte utan att man ville åka dit nu med en gång…
Det blev ännu en tidig kväll, mysfaktorn i restaurangen var inte den högsta i och med att den också var oisolerad, så det var mössa och vantar på. Så det ihop med nya höjden och att vi hade stigit upp innan 5 på morgonen gjorde att jag längtade efter att krypa ner under de tjocka täckena på rummet.
Leh – Vi var ett par som var modiga att prova en indisk öl
Vaknade upp för… vet inte vilken gång i ordningen. Hade somnat jättebra kvällen innan men vaknat otaliga gånger under natten. Den misstänkte ”förövaren” var höjden. Henrik vaknade också till, och han hade haft samma upplevelse under natten, då var vi 2-0 för att det var höjden som var orsaken, så då bestämde vi att det var så! Elementet hade kämpat emot de oisolerade väggarna och lyckats hålla temperaturen på ca 13 grader under natten. Men täckena var tjocka (och vi hade ju alla med oss bra med kläder och sovsäckar så nattemperaturen var ingen som helst fara).
Frukostdags – jag är hungrig! Nere i restaurangen bjuds det gröt, pannkaksliknande saker, rostat bröd med stenhårt smör, te och kaffe. Det visade sig att de flesta hade sovit sådär den här första natten. Men det spelade mindre roll nu, för idag skulle vi iväg på en dagsutflykt och besöka ett munkkloster! Thiksey Gompa, som är det största och viktigaste i regionen. Vi befinner oss nu i det före detta kungadömet Ladakh, som sen 1947 tillhör Indien. Men det känns inte som att man är i Indien – inte för att jag är någon expert på Indien iofs. Det känns mycket mer som att det skulle kunna vara i Tibet – inte för att jag är någon expert på Tibet heller… Men här är det buddhismen, och vad jag antar lamaismen som präglar samhället, även om det finns en stor andel muslimer här också. Vi fick förklarat att Ladakh var väldigt starkt knutet till Tibet både historiskt och kulturellt så det är väl inte så konstigt då…
Efter frukosten satte jag mig en stund i receptionen för att kolla internet på iPhonen innan jag packade med mig det sista inför avfärden. Men precis när vi skulle gå så hittade jag inte telefonen… Letade igenom allt, kände igenom alla fickor… Gick ner i receptionen och kollade om den låg där. Men icke… frågade en kille i receptionen om han möjligen hade tagit hand om, eller sett den. Ingen lycka där heller. Fast vad han gjorde var att på en sekund engagera varenda en i personalen för att leta efter den! Det kändes lite onödigt för jag kände på mig att jag hade den någonstans bland mina saker. Men de vände upp och ner på i stort sett allt, jag gick, påhejad av dem igenom hela min packning och vände allt ut-och-in – även det som jag inte ens rört – två ggr. Tillbaka en vända i receptionen för att leta, utan resultat. Det var hög tid för oss att åka så jag försökte övertala dem att vi kunde fortsätta leta när vi kom tillbaka, men det gick de inte alls med på. Så upp till vårt rum och kolla igenom allt för en tredje gång… nu började det kännas riktigt pinsamt… ”känn igenom jackan i garderoben en gång till”. Hade redan känt igenom den 3-4 ggr och kände att jag nästan började bli lite irriterad… Men alla i personalen gick in 100% för detta så det var liksom inte läge att protestera, så jag tog fram den och lade den på sängen varpå en av våra guider, Chitta, kände igenom den – och hittade nåt hårt i en ficka – där låg den ju…!! Inte nåt av mina stoltaste ögonblick om man säger så… Men i sann gentlemanna-anda sa de att om man inte är van vid höjden kan sånt här lätt hända… Va väluppfostrade de är, innerst inne tror jag han tänkte nåt annat… ;-).
Solen sken och det var en fantastiskt fin dag. Halvvägs till klostret stannade vi till vid ett vattendrag för Annelie hade hört att det hade synts en ovanlig fågel där – en Ibisbill. En vadare med långa lila ben och en lång böjd knallröd näbb.. Efter ytterligare en stund upp längs Indusdalen kom vi fram till klostret, det ligger majestätiskt på en ås som kommer ner från bergen, vi stannade till och tog några foton på det innan vi körde upp till det. Det var en mäktig känsla att gå in genom porten till klostret. Strax efter ingången på vänster sida var en stor bönerulle, som man skall passera till vänster om, och snurra på så att bönerna som är skrivna på den automatiskt sprids.
Vi fick lite guidning om verksamheten där men annars kunde vi vandra omkring fritt därinne. Henrik satte sig på en trappa och pratade med en av munkarna som pratade bra engelska. Ganska typiskt är att familjer med flera söner skickar en son till ett kloster, sen bor de där fortsättningsvis. Men de är inte på något sätt ”låsta” utan de kan resa/besöka andra ställen osv. Sen har de sina sysslor i klostret, Henriks nya kompis uppgift vara att sköta om ett rum med en jättestor Buddha-staty.
Väldigt nöjda åkte vi därifrån. Efter en sen lunch på hotellet, tog Annelie, Henrik, Chitta och jag en tur in till stan. Jag hade varit slarvig och varken tagit med mig termos eller solglasögon. Solglasögon hade jag ärligt glömt att ta med, men termos hade jag lite medvetet ”glömt”, trodde inte det var så viktigt och dessutom hade jag inte plats att ta med en. Men om man vill ha tillgång till eget vatten när vi skulle tälta i Hemis är man dock tvungen att ha det i en termos annars skulle det snart bli en stor isklump.
Senare på eftermiddagen tog vi en sväng till ett litet kloster, Namgyal Tsemo Gompa, som ligger strax ovanför kungens palats och som fungerade som en utmärkt utsiktspunkt över Leh. Härifrån kunde vi även se bergen i Hemis nationalpark på andra sidan Indusdalen, och jag tror till och med att vi kunde se dalgången in till ’snöleopardernas rike’ vi skulle in i imorgon!! Plötsligt var det inte helt klart om det var höjden eller tankarna på de kommande dagarna som gjorde att pulsen var lite högre än vanligt.
Detta skulle även vara ett bra ställe för nattfotografering. Men det började nu mulna på så förhållandena var inte de bästa, och dessutom vi skulle ju få två tillfällen till, en kväll mellan Hemis och Ulley och sen sista kvällen innan vi skulle flyga tillbaka. Och med tanke på vad som skulle vänta den kommande veckan så kunde nattfotograferingen vänta.
Middagen smakade väldigt gott även om det inte alltid ingår något kött. Jag är väldigt dålig på att vara vegetarian men måste säga att det mätade mycket mer än vad jag trodde det skulle. Vi var ett par som var modiga att prova en indisk öl, Kingfisher, till middagen. Enligt instruktionerna skall man undvika alkohol innan man vant sig vid höjden – men vad kan hända – stämningen var ju på topp!?!
Efter middagen hade Annelie och Chitta en genomgång om upplägget för morgondagen och de kommande sex nätterna. Planen var att vi skulle ge oss av med bil efter frukost, vi skulle då ha packat våra saker i två delar (tre om man räknar de eventuella saker man ville lämna kvar på hotellet tills vi kom tillbaka), en del som vi ville bära själva, kameror osv. och en del som skulle bäras av åsnor/hästar/jakar på den ca 1,5 timme långa vandringen från där vägen slutade till baslägret. Baslägret skulle vara ganska enkelt, vi skulle sova i tvåmanstält, större sovtält än så var inte tillåtna tydligen. Jag skulle dela tält med Henrik igen. Göran som var VIP-gäst (hade rest, vet inte hur många gånger med NaturResor) fick ett eget tält. Sen skulle vi ha ett gemensamt tält där vi skulle äta osv. Det skulle finnas väldigt begränsade möjligheter att ladda batterier i lägret så det gällde att ladda allt man hade nu sista natten!
Det blev lite ”eftersnack” efter genomgången och vi stötte på fler som precis hade kommit tillbaka och en visade bilder på en snöleopard i sin telefon! Va!! Kom man dem så nära?? Men det visade sig att han hade fotat den genom en tubkikare – tänkte väl det J!
Så det var med spänd förväntan vi gick och lade oss!
Läs mer om resmålet [wysija_form id=”2″]
